Recenserat
Manisk jakt på ett skjut och ett shot i Havanna
Pedro Juan Gutiérrez
Dirty Havanna – Havanna-trilogin
(Trilogía sucia de la Habana, 1998)
Övers. Peter Landelius
Lind & Co, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
Pedro Juan Gutiérrez Havanna-trilogin, som utspelar sig 1994-1997, ger en annan bild av Kuba och dess invånare än turistbroschyrer och tidningsartiklar från samma tid. Då, i efterdyningarna av Sovjetunionens fall och mitt uppe i en ekonomisk kris lanserades landet som en ”all inclusive”-bekväm karibisk pärla med ”gated beaches”. Visst marknadsfördes lättklädda kubanskor från legendariska nattklubbsscenen Tropicana, och visst framkom det mellan raderna i resereportagen att Kuba även erbjöd annat än vajande palmer och vackra stränder. Men inte ”jineteras” (ryttarinnor) i hotpants längs Havannas berömda El Malecón (esplanaden längs havet), eller tonåringar som eskorterade kulmagade européer och välsituerade latinamerikaner kring de spanskfinansierade joint-venturehotellen i gamla Havanna. Fast så såg verkligheten ut i spåren av ekonomisk kris och ökad turism.
Nu är det inte i de här miljöerna Dirty Havanna utspelar sig även om platserna omnämns och flera av trilogins alla kvinnliga bifigurer beger sig dit för att som just ”jineteras” gno ihop gröna dollarsedlar. Nej, Juan Pedro Gutiérrez skildrar de som lever på stadens skuggsida, vilket förefaller vara de flesta. De som i bästa fall får plocka smulor från borden och som bor i hus där trossbottnarna är ruttna, taken gett vika och väggarna fallit in. Han skildrar människor utan något att hoppas på, som varje dag tvingas trolla med knäna för att få livet att gå ihop. Fast i Gutiérrez fiktiva värld handlar livspusslet inte om mat på bordet och andra vardagstrivialiteter. Utan om tre huvudbekymmer som rör män – i synnerhet författarens berättare och alter ego (?) Pedro Juan, huvudperson i tvåtredjedelar av trilogins totalt 60 kortare stycken – att få tag i rom, marijuana och kåta kvinnor.
Bokens Pedro Juan är en vit man runt fyrtiofem, gift och journalist (men inte längre). För ”om man inte har tillgång till all information kan man inte tänka, inte fatta beslut, inte ha en åsikt. Då blir man en dumbom som är beredd att tro på vad som helst. Det var därför som jag var så besviken på journalistiken och började skriva riktigt råa berättelser.”
Men mer om omständigheterna bakom Pedro Juans stäckta journalistbana får vi tyvärr inte veta.
Havanna efter Sovjetunionens fall är en stad på dekis där människor lever ur hand i mun. Där det dagliga livet innebär att fixa och trixa vare sig det gäller livets nödtorft eller njutning: det vill säga mat, rom och inte minst ett knull. Så ser det ut för trilogins persongalleri som vi får följa på några sidor vardera. Kapitlen börjar oftast med ett kvinnonamn på de inledande raderna och snart befinner sig Pedro Juan eller någon annan man med henne i ett ångande rum och med lika ångande kroppar. Strax slickas och sugs det, örfilas och trängs det in i alla hål, sprutar säden och skriks orgasmerna ut. Det är hetero och homo, gruppsex och våldtäkt, svarta och vita, feta, smala och skitiga … Maniskt upprepas det i historia efter historia. Först i trilogins tredje del finns en ansats till variation och porträtteckning, men de flesta får inte mer kontur än mulattskor med ”vackra, runda bröst och hårda, spetsiga bröstvårtor”.
Så vad vill Gutiérrez berätta med det tvångsmässiga upprepandet av att sätta på och bli påsatt? Något djupare svar får inte läsaren, mer än den etikregel bokens Pedro Juan säger sig leva efter. Den att varje människa för det första har rätt att göra som hon vill, och för det andra att ingen är tvungen att lyda den första regeln.
Men genom trilogin löper också som en röd tråd en stämning och en atmosfär av instängdhet och rastlöshet och desperation hos människor utan chanser och framtid. Vilket känns igen från en annan kubansk författare, Zoé Valdes, som till skillnad från Pedro Juan Gutierréz lämnade Kuba på 90-talet. I Valdés debutroman Vårt dagliga intet – som också den tilldrog sig i Havanna på 90-talet – var stilen realistisk och odramatisk och hon blandade dagboksiakttagelser med minnen, samtal, brev och hastigt nedtecknade intryck till en sorts långreportage.
Juan Pedro Gutiérrez stil är också realistisk men drar åt skrönan. Det fångar Peter Landelius översättning mestadels väl med undantag för en del ordval som ”drul” och ”fjong” och en upprepad formulering som att kukarna blir ”hårda som käppar”. Där hade det riktigt råa varit att föredra.
