Recenserat
Mannen som gick under jorden
Salman Rushdie
Joseph Anton: Memoarer
(Joseph Anton: A Memoir, 2012)
Övers. Hans Berggren
Albert Bonniers förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
I augusti 1993 höll rockgruppen U2 konsert på Wembley Stadium. Sångaren Bono, som hade kontakt med Salman Rushdie sedan tidigare, bad denne följa med och komma upp på scenen. För första gången på mer än fyra år skulle den dödshotade författaren träda ut ur sitt gömställe och visa sig offentligt. När Rushdie skulle gå backstage bleknade hans tonårige son Zafar. Fast inte av rädsla för att någon bland de 80 000 i publiken skulle vilja verkställa ayatollans dom. ”Pappa, sjung inte, om du sjunger måste jag ta livet av mig”, stönade han. ”Men det är ett skapligt kompband”, skrattade Rushdie, ”så jag kanske sjunger i alla fall.”
Salman Rushdie är en retsticka. Det är i alla fall den bild som ofta ges av honom. Fast kanske hade han retats en gång för mycket när han 1988 gav ut romanen Satansverserna med dess satiriska porträtt av en profet vid namn Mahound. Men det ofta framförda påståendet att romanen skulle vara en provokation mot islam är, förstår man av hans självbiografi, den anklagelse som upprör honom allra mest. Fyra år tog det att skriva boken. ”Jag kan kränka folk mycket fortare än så”, tänker han. Om det är det det handlar om.
Det är seriös författare Rushdie vill vara, inget annat – och Satansverserna är enligt honom själv hans mest litterära och minst politiska bok.
Författarskapet var ju ett livsmål redan när han på 70-talet arbetade med reklam i London. Fast det verkade länge som om den drömmen skulle förbli ouppnåelig. Men så kom den stora idén till honom. Den som handlade om att han måste återta sin indiska identitet och mixa ihop sin egen personliga historia med berättelsen om en nations födelse. Resultatet blev den magnifika romanen Midnattsbarnen. Salman Rushdie tillhörde plötsligt det litterära elitlaget och hans självbiografi kunde ha blivit en känd författares redogörelse för framgångar och misslyckanden. Nu är den något helt annat – historien om en man som gömmer sig. För allt ändrades förstås med den mordiska hälsning som Ayatolla Ruhollah Khomeni sände honom på Alla hjärtans dag, den 14 februari 1989.
För omvärlden kanske det framstår som spännande, romantiskt rentav, med en människa som flyr undan mordpatruller. Men den underjordiska tillvaron är inte romantisk, att vara hotad till livet är bara otäckt och dystert. Och oändligt krångligt. En tröstlös jakt på skyddade bostäder – som han själv måste ordna. Bråk med politiker och polischefer och med förläggare som backar undan. En översättare mördas, en norsk förläggare skjuts. Pris sätts på hans huvud. Två äktenskap spricker. Livet smalnar – också hans eget tänkande, som blir mer och mer inriktat på motsättningen mellan västerländsk sekularism och muslimsk extremism.
Prosan i Joseph Anton är inte riktigt Rushdies vanliga glansfulla. Det här är i stället en extremt noggrann redogörelse för vad som hänt. Antagligen måste det vara så, för detta är en unik händelse och ett unikt vittnesmål inför framtiden. Ett vittnesmål om hur det är att jagas och vara livrädd men till slut inse att man måste stå fast vid sina ord och våga trotsa förföljarna.
Och till sist inser Irans ledning att man försatt sig i en idiotsituation och försöker ta sig ur den genom att säga att fatwan möjligen fortfarande gäller men inte kommer att verkställas. Författarens alias Joseph Anton kan pensioneras och Salman Rushdie komma tillbaka – författaren Rushdie som ju faktiskt har skrivit och publicerat flera böcker under de hemliga åren. För honom är det utan tvekan den största segern.
