Recenserat
Med livslögnen i centrum
Kazuo Ishiguro
Konstnär i den flytande världen
(An Artist of the Floating World, 1986)
Översättning: Niclas Hval
Wahlström & Widstrand, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020
Det är några år efter det andra världskrigets slut. Vi befinner oss i Japan, någonstans i utkanten av en större stad. I bakgrunden pågår röjningsarbeten i den sönderbombade bebyggelsen, men det ligger nästan utanför berättarens synfält. Redan från romanens första rader bjuds vi in till ett ombonat hem som tycks ha undgått det mesta av krigets fasor. Berättaren låter nästan skrytsam när han beskriver sitt ståtliga hem, när han upprepade gånger återberättar hur han lovordats för sina personliga egenskaper och sin betydelsefullhet, samtidigt som han lika ivrigt försöker hävda en klädsam blygsamhet. Som läsare känner man redan efter några få sidor att dessa ord inte är att lita på.
Huvudpersonen i Kazuo Ishiguros tidiga roman, Konstnär i den flytande världen, är en pensionerad målare vid namn Ono. Han tycks ha varit framgångsrik och hade en stor grupp elever, men av någon anledning målar han inte längre och inga av hans tavlor finns att se i hans hem. I större delen av romanen kretsar berättelsen kring hans ansträngningar att få sin yngre dotter bortgift. Efter ett tidigare misslyckande tycker han sig nu ha funnit en lovande motpart för sin dotter, men någonting oroar honom. Kanske ska den blivande brudgummens familj hitta något i hans förflutna som gör dem tveksamma. Inte för att han anser sig ha gjort något klandervärt, men tiderna är som de är och det som en gång ingav respekt väcker numera avsky och ilska. Så börjar han gräva i sitt minne, och bit för bit spelas scener upp för läsaren som, även om de ofta inte blir mer än antydningar, förklarar berättarens olust att konfronteras med sitt tidigare liv.
Romanen är skriven som en lång monolog i vilken Ono redogör för sina känslor och åsikter. Som berättare är hans röst mycket närvarande, fåfäng och lätt paranoid, med ett ständigt behov av att rättfärdiga sig. Å ena sidan låtsas han inte förstå vad det skulle vara för problem med hans agerande under kriget, å andra sidan försöker han bygga upp en bild av sig själv som en som visst tar ansvar för och ber om ursäkt för det lidande han åsamkat andra. Minnesbilderna tycks friserade och tillrättalagda, men samtidigt lyser lögnen igenom överallt. Man kan inte annat än beundra författarens skicklighet att hantera det som litteraturvetare brukar benämna en ”opålitlig berättare”.
Även om Ishiguro, som skriver på engelska, uppmärksammades stort i Japan då han fick Nobelpriset, brukar han ändå i första hand räknas som en författare aktiv på den europeiska litteraturscenen. Det är bara hans två första romaner som har en koppling till Japan och detta är den andra av dessa, vilken nu har kommit i en alldeles utmärkt nyöversättning till svenska. Man ska dock inte vänta sig en trovärdig miljöskildring av efterkrigstidens Japan. Snarare möts läsaren av ett Japan som en fantasi. Ibland framstår miljöerna enbart som kulisser och karaktärerna blir ofta alltför stereotypa. Det är som det vore en inte helt lyckad imitation av någon film från femtiotalet av Yasujiro Ozu.
Nu är det dock inte så man bör närma sig detta verk. Läsaren gör klokt i se romanen som en förstudie till Ishiguros senare verk, där det ofta är berättarens oförmåga att göra upp med den livslögn han burit med sig som är det centrala temat. Den konstnärliga naivitet som egentligen bara vill väl, men som låter sig utnyttjas av en hänsynslös fascism, förklädd till patriotism, och som är oförmögen att konfrontera sin egen aningslöshet, är ett tema som idag är mer aktuellt än någonsin.
