arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Med mördarens kyliga röst


Med mördarens kyliga röst


A Yi
Och sen då?
(Xiamian, wo gai gan xie shenme, 2012)
Översättning: Eva Ekeroth
Chin lit, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017

Omslag Och sen då?

A Yi, pseudonym för Ai Guozhu, var polis på den kinesiska landsbygden innan han blev författare. Det ligger förstås nära till hands att se hans roman Och sen då? som sprungen ur hans erfarenheter som polis. Det ligger också nära till hands att se romanen som förtäckt samhällskritik, som ett sätt att genom en ung mördares upplevelse av meningslöshet ge en drabbande bild av ett samhälle i moralisk upplösning. Och det ligger naturligtvis nära till hands att se romanen som en kinesisk version av Camus Främlingen.

Jag tror att det senare ger den mest fruktbara utgångspunkten för en kritisk förståelse av romanen. A Yi skriver om en ung man som tycks ha framtiden utstakad. Han är släkt med en hög befattningshavare på en militärakademi, så det kan nog ordna sig trots de hårda inträdesproven.

Men huvudpersonen känner sig förnedrad, både av kamraterna i skolan och av den högdragna faster han bor hos sedan han lämnat sin by för studierna i staden. Förnedring och meningslöshet. Det enda sättet att fylla livet med mening är att bli jagad, säger han, att vara på flykt. Först då kan han få en autentisk tidsupplevelse, en förnimmelse av att tiden är hans, inte något opersonligt. Han begår ett mord.

I likhet med Meursault berättar han själv, och hans apati liknar också Camus mördares. Men till skillnad från Meursault mördar han inte på stundens ingivelse den första som kommer i hans väg. Han planerar mordet noggrant liksom vem han skall mörda. Paradoxalt nog mördar han den enda kamraten i skolan som inte i hans ögon förnedrat honom, en ung och troskyldig kvinna, Kong Jie. Och han planerar noga sin flykt. Han ser till att fångas i en övervakningskamera när han köper en billig flygbiljett, som han sedan slänger innan han går på ett tåg med helt annan destination.

Men trots att den unge mördaren ytligt sett lägger ut villospår är det som om han vill gripas. Han söker upp en kusin vars hus bevakas, han berättar om sitt mord för en ung pojke. Och han grips, erkänner både mord och avsikt, ställs inför rätta och döms till döden. Allt detta står klart tidigt, det är ingen spoiler.

Vi hör hela tiden mördarens röst. Han är känslokall, han irriterar sin advokat genom att kasta bort alla de möjligheter denne ger honom att anföra förmildrande omständigheter. Han mördade för att han hade tråkigt, bara genom mordet och flykten kunde han ge sitt liv mening. Det är uppenbart att han ser sin avrättning som det rimliga slutet. Varför ska han leva? Han har trots allt gett livet den mening det kan få genom flykten och att bli jagad. Vad återstår?

Liksom Meursault chockerar han rätten genom sin kyla. Hans vägran att anföra något som kan mildra straffet innebär också att han trotsar den förbestämda dramaturgin, att han vägrar spela rollen som samhället tilldelar honom. Han ber inte för sitt liv, han ångrar ingenting inför döden.

Synen på tiden som personlig och ansvaret för handlingen för tankarna till existentialismen, eller snarare kritiken av existentialismen som Camus formulerade den. Men hos Meursault anar vi möjligheten till en försoning i döden. Något sådant ser vi inte i A Yis roman.

Det drama som A Yi spelar upp ger naturligtvis en kritisk bild av det kinesiska samhället, liksom Camus kritiserade rasismen och det ytliga förtingligandet av livet i det samtida Europa. Men snart sagt vilken litterär utsaga som helst kan ses som samhällskritisk. A Yis roman väcker inte intresse genom att vi som läsare kan abstrahera en kritisk bild av det samtida Kina ur mördarens motbjudande berättelse. Det är känslokylan i hans berättelse som snärjer läsaren, som tvingar oss att se meningsfrågan från en oväntad utgångspunkt. Sedan följer den samhällskritiska idén av detta, men den får inte sudda ut den mänskliga och existentiella dimensionen ur texten.

 

MAGNUS ERIKSSON