Recenserat
Med mörka hemligheter ur historien i dagens Istanbul
Elif Shafak
Bastarden från Istanbul
(The Bastard of Istanbul, 2007)
Övers. Ing-Britt Björklund
2244, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
Det börjar i Istanbul med en abort som inte blir av och slutar tjugo år senare med en hemmagjord efterrätt, ashure, och ett dödsfall. Däremellan rör sig den turkiska författarinnan Elif Shafak i sin första roman på svenska, Bastarden från Istanbul, mellan Kalifornien och Arizona i USA och den turkiska staden Istanbul. Med betoning på turkiska. För romanen rör sig inte bara i geografisk rörelse mellan öst och väst, utan också i tid bakåt till folkmordet på armenier i det sönderfallande Ottomanska riket i början av förra seklet. Ett trauma det turkiska samhället inte har gjort upp med, och än idag en nationell krutdurk som man påminns om internationellt. (För bara drygt ett år sedan tog den svenska riksdagen upp det sekelgamla brottet och slog fast att det var ett folkmord på armenier 1915.)
I ett efterord till Bastarden från Istanbul får vi veta att publiceringen ledde till åtal för att ha ”förolämpat Republiken Turkiet”. I rättsprocessen hänvisades till yttranden de armeniska romanfigurerna gör i boken. Åtalet lades visserligen ned men yttrandefriheten är alltså inte självklar i Turkiet. Fast i perspektiv av det inträffade kanske utgivningen av Shafaks roman ändå visar att någonting har hänt, för på försättsbladet står det: Utgiven med stöd av Turkiska kulturdepartementet.
Bastarden från Istanbul tilldrar sig bland ett kollektiv kvinnor, sammanknutna med familjeband, i ett osmanskt hus i mångmiljonstaden vid Bosporen. Här bor ”mostrarna” Kazanci: Zeliha och systrarna Feride, Cevriye och Banu. Nittonåriga Asya, som är bokens ena huvudperson, är den som kallar dem ”mostrarna”. Hon är dotter till Zeliha, som skulle ha gjort aborten som aldrig blev av, och inte ens för Asya avslöjar Zeliha vem pappan är. I det nedgångna men ståtliga huset bor också farmor och mormor, Petite-Ma och Gülsüm. Det finns även en bror, Mustafa, fast han bor sedan länge med amerikanska Rose i Arizona. De har inga gemensamma barn men Rose har dottern Armanous, romanens andra huvudperson, tillsammans med en armenisk man i San Francisco.
Det sju kvinnor starka persongalleriet under ett och samma tak i Istanbul har en brokig bakgrund. Shafak lägger här grunden för ett kammarspel men glömmer till en början gestaltningen och romanstarten blir trög. Tvärtemot Hemingways råd ägnar hon sig mer åt ”tell” än ”show”. Först i andra halvan det blir driv och liv i berättelsen.
Zelihas dotter Asya intresserar sig för filosofi och lyssnar på Johnny Cash. Hon söker sig själv och sin tid, ett sammanhang och en mening. Om jag fick möjlighet att ta reda på mer om mitt förflutna, frågar hon sig, skulle jag då välja att göra det eller inte? Svaret är inte självklart. Hennes träff- och fästpunkt i tillvaron är Café Kundera; hon har ett förhållande med en man som åldersmässigt skulle kunna vara hennes pappa.
Så dyker då Asyas ”kusin” från Arizona, Armanoush, upp i Istanbul. På impuls har hon bestämt sig för att bo med de sju kvinnorna, för att närma sig sin armenisk-turkiska bakgrund. Som den minneslucka och personliga och kollektiva förbannelse ämnet är dröjer det inte förrän historien hinner upp dem och de kommer upp till ytan.
Om Shafaks roman trampar vatten i den första halvan så kommer den i den andra in i en andra andning. Då lyfter det. Med Armanoush på plats i Istanbul blir hon och Asya varandras saknade pusselbitar. Asya söker, Armanoush söker, romanen söker.
En vanlig förväntan på en bra roman är att författaren lyckas med personteckning och miljöbeskrivning, psykologi och gestaltning … Något Shafak alltså inte gör till en början, men efter hand tar det sig. Trots det planlösa och förströdda byggs romanen ändå på och upp; nyfikenheten väcks, man dröjer sig kvar och undrar hur det ska utvecklas … Boken överraskar.
Det nya förlaget 2244 är en Bonnierfilial och Bastarden från Istanbul premiärtiteln. Tio böcker om året med litteratur från länderna runt Svarta havet ska det bli, och vi kan därmed hoppas på fler översättningar från Turkiet. Elif Shafak (f. 1971) har skrivit tio böcker och översatts till ett tjugotal språk. Sina första böcker skrev hon på sitt modersmål turkiska men har nu övergått till att skriva på engelska.
