arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Med paralleller vidgar Paz perspektiven


Med paralleller vidgar Paz perspektiven


Octavio Paz
Till analogins lov
Översättning, urval & förord: Lasse Söderberg
Ellerströms förlag, 2020
Publicerad i Karavan 3/2020

Octavio Paz var inte bara en av vår tids stora poeter, han var också en lysande essäist och kritiker. Hans analys av det mexikanska kynnet i Ensamhetens labyrint gavs ut på svenska på 1980-talet, och senare har bland annat Lerans barn givits ut i svensk översättning.


Nu kommer ett antal kritiska essäer, valda ur flera olika samlingar och översatta av Lasse Söderberg i volymen Till analogins lov. Titeln anger en riktning för idéstoffet. Med rötter i symbolismens, främst Baudelaires, tänkande om de universella och existentiella analogierna utvecklar Paz gärna paralleller där det ena speglas i det andra, fast han betonar att de två inte träder in i ett förhållande där den tolkande bilden ersätter det sinnligt förnimbara. I stället skapas i Paz analogier en oundgänglighet. Paraplyet och symaskinen är kvar på operationsbordet, för att anknyta till hur Paz anför Lautréamonts sentens i ett resonemang om kubismen.

Exemplet visar också hur Paz gärna leker med paralleller olika konstarter emellan. Dikten blir målning, målningen blir dikt i en konstsyn som ligger under många tolkningar utan att Octavio Paz formulerar den som estetik.

I sin poesi var Paz präglad av surrealismen. Även om han – som många andra som inspirerats av riktningen – är kritisk mot idén om det automatiska skrivandet, en omöjlighet enligt Paz, försvarar han André Breton mot de gängse beskyllningarna för sekterism och diktatorsfasoner.

Paz framhåller öppenheten, både i surrealismen som idé och i Bretons attityd. Han betonar särskilt surrealismens objektivering av subjektet. Utifrån Bretons ord om den frihet poeterna tagit sig med satsen ”jag är” landar Paz via Rimbaud och andra i buddhismens centrala idé: ”jaget är en illusion, en hop känslor, tankar och begär”.

När Paz arbetar sig fram till idéer som denna utgår han ofta från en kritisk position där estetiken blir en gensaga mot förhärskande tänkesätt.

I den andan analyserar han också den latinamerikanska poesin. Paz ser den som skild från europeisk poesi i en kritisk omvändning. Där den europeiska dikten utvecklades för att fånga historien och en verklighet blir den amerikanska en dikt och ett språk som utgår från idén om Amerika: ”Man behöver bara komma ihåg att Europa är den på sätt och vis ofrivilliga frukten av sin egen historia, medan vi är Europas planerade utopi.” Paz formulerar även här idén som kritisk kontrast.

Den latinamerikanska och franska litteraturen ger ett centrum, men Paz vidgar också perspektiven. Han skriver om Dostojevskijs kritik av nihilismen, som leder fram till dagens revolutionära rörelser. Men han ser en skillnad mellan 1800-talets nihilister och dagens utopier:

”Det är en omvänd augustinism: det onda är att finnas till. Utopisten vill flytta ner himlen på jorden och göra oss till gudar. Nihilisten vet sig vara fördömd sedan födelsen: jorden är redan helvetet.”

Paz ställer frågan om Dostojevskijs bild av nihilisten är ett självporträtt. ”Ja och nej”, svarar han. Dostojevskijs svar på nihilismen blir glorifieringen av det enkla livet och de ryska dygderna, och fientligheten mot det europeiska.

Det går en linje från den analysen till essän om Sartre. Den rymmer hård kritik av Sartres ovilja att ställa den korrekta frågan om Sovjet. Han bidrog därmed till att lögnerna kunde fortsätta att spridas. Octavio Paz var konsekvent i sin uppgörelse med stalinism och totalitarism. Därför är det ett missgrepp att Söderberg valt bort hans mer renodlat politiska essäer, för att han är oenig med Paz i några frågor. Här borde förlaget rutit till.

 

 

MAGNUS ERIKSSON