Recenserat
Stark skildring av våldets olika former
Brenda Navarro
Aska i munnen
(Ceniza en la boca, 2022)
Översättning: Hanna Axén
Bokförlaget Tranan, 2024
Det börjar med att jagberättarens bror Diego begår självmord. Sedan följer en lång självuppgörelse där den anonyma berättaren återger minnesbilder och samtal från ett tidsspann på femton år eller så, allt infogat i ett tankeflöde. Det handlar mer om ett medvetet tänkande än om den inre monologens spontana associationer, även om medvetandets censur verkar satt ur spel.
Med romanen Aska i munnen, hennes andra, introduceras den mexikanska författarinnan Brenda Navarro på svenska i följsam översättning av Hanna Axén. Berättaren är en yngre kvinna som vuxit upp i Mexiko men som utvandrar till Spanien med sin bror. Där återförenas de med sin mor som utvandrat några år tidigare. Liksom mamman arbetar jaget som städare, men också hos en äldre kvinna som vårdare. Diego går i skolan. De känner inte sin far.
Familjen visar tydligt dysfunktionella drag. Diego missköter det mesta, mamman tycks ointresserad av barnen. Och i Mexiko präglas familjehistorien av våld. Kanske också av kriminalitet; flera av de manliga släktingarna är militärer, men med mer än antydda förbindelser med den organiserade brottsligheten. Och många av kvinnorna, både jagets mostrar och vännernas mödrar, utsätts för sina mäns förvridna manlighetsföreställningar och misshandlas.
Genom jagets minnesvandring möter vi både övergrepp i hemmet och den organiserade brottslighetens och militärens våld i bortföranden och massmord. En bild av halshuggna lik som hängts upp ger en särskilt grym bild. Det är förväntade bilder från Mexiko, men våldet och förtrycket formar också livet i Spanien:
För mig betydde uppbrottet från Mexiko att vi flydde från det våld som höll på att förstöra min familj, men i Spanien väntade ett annat slags våld, kanske inte lika iögonfallande men minst lika grymt, för vi förväntades vara lojala samtidigt som vi systematiskt misshandlades på grund att vi inte var som de.
Att inte vara som de: de mexikanska migranterna möts av förakt och rasistiska glåpord. Förtrycket präglar även relationerna i arbetslivet, både mellan arbetsgivare och arbetare och arbetarna emellan. De mexikanska kvinnorna står lägst.
Eftersom romanen utgör en gestaltad minnesvandring möter vi inte skeendena direkt, utan indirekt som fullbordat faktum. I centrum står jagets reaktioner. Skeendet filtreras genom ett temperament, genom medvetandet hos en kvinna som plågas av sina minnen från Mexiko och av en vardag i Spanien där alla löften om en bättre tillvaro slås i spillror. Hennes fysiska och psykiska reaktioner förstärks av migrationserfarenheten. Vi ser också hur hon känslomässigt distanserar sig. Utelämnanden och undanträngningar speglar hennes avskurenhet från verkligheten.
Ju längre in vi kommer i kvinnans minnen, desto tydligare blir dessa mekanismer. Hur var egentligen hennes förhållande till Diego? Och till mamman? Vad hände före Diegos självmord? Något glider undan, men det handlar mer om ett nödvändigt försvar mot fruktansvärda upplevelser än om självbedrägeri.
Under läsningen kunde jag irriteras av denna distans, men den tvingar oss också att tränga igenom kvinnans distanserings- och försvarsmekanismer. Under läsningens gång naglas det fast, det som jaget värjer sig mot. Våldet, rasismen, förtrycket och den grundläggande tragiken ger texten dess modus och som läsare kan vi inte värja oss. Då faller också alla mina invändningar mot Brenda Navarros sätt att framställa sin huvudperson och hennes reaktioner.
