Recenserat
Nyansrikt och med medkänsla för de mest utsatta
Fernanda Melchor
Falsk hare
(Falsa liebre, 2013, rev 2022)
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan, 2023
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2024
Falsk hare är den mexikanska författaren Fernanda Melchors debutroman, som föregår de internationella framgångarna Orkansäsong och Paradais. Fernanda Melchor gav ut den 2013 men reviderade texten häromåret. Den bearbetade texten har nu översatts av Hanna Nordenhök, som också översatt de senare romanerna.
Liksom dessa präglas även Falsk hare av författarens starka inlevelse i de utsattas liv. Genom episodartade kapitel får vi följa flera unga människor i Veracruz. De befinner sig antingen från början på samhällets skuggsida, eller så – som den unga kvinnan Aurora – söker de sig dit i en radikal självdestruktivitet. Men de flesta är dömda på förhand, även om någon kan nära drömmen om ett annat liv, som revisor eller fågelmålare. Det senare gäller en av de mer fantasieggande gestalterna, Vinicio, som dock i sin uppgivenhet närmast medvetet tycks ödelägga sina förhoppningar om ett annat liv.
Oklara familjeförhållanden är legio. Även om båda föräldrarna är kända befinner sig den ena långt borta, och vi inser sakta att den frånvarande i hat förnekar sitt barn.
Alla gestalter lever i ett tomrum, ett gigantiskt sådant, som de desperat fyller med sprit, marijuana och glädjelöst sex. Några av dem är prostituerade, till exempel Andrik som utgör ett av romanens epicentrum. Han lever under perioder i fångenskap hos en äldre man som han omväxlande hatar och älskar och som han – trots några flyktförsök – återvänder till. Andra, som Aurora, söker med dödsmärkt konsekvens sexuella förhållanden som är destruktiva och socialt stigmatiserande, som om rörelsen ut ur alla sammanhang är en kraft som obönhörligt sätts i rörelse och påskyndas av henne själv.
Vi får följa dessa gestalter i deras dagliga tillvaro, där de kämpar för att fylla hålet och för att få ihop pengar till det mest grundläggande, sprit och droger, eller en tub lim för de allra mest utsatta. Det kunde lätt bli en social eländeskatalog, vilket i sig vore moraliskt legitimt och litterärt fruktbart, men Fernanda Melchor skriver med medkänsla. Hon låter varje gestalt växa ut i egen rätt, med egna drömmar, förhoppningar, tragedier och tillkortakommanden. De blir aldrig exempel, utan de bär sina egna öden och liv. Och de romantiseras aldrig. Fernanda Melchor skriver med klarsyn och detaljskarp iakttagelseförmåga om människor som befinner sig på samhällets botten, oavsett om de förvisas dit redan från födelsen eller om de sökt sig dit. Likt Dostojevskijs gestalter uthärdar de med de medel som står dem till buds. Ingen romantik, endast en radikal medkänsla.
Det är också en styrka att de livsöden som Fernanda Melchor manar fram genomgående förblir oavslutade. Hon skriver om en pågående verklighet i en nation som slits sönder inifrån. Och hon skapar bilder av ett pågående liv, något som fortsätter utan litterärt harmoniserande slutpunkter. Med ett undantag: jag kan tycka att det blir en aning nödtvunget att föra berättelsen om Andriks fångenskap till en upplösning, till en litterärt men inte mänskligt harmoniserande slutpunkt.
Styrkan ligger i de oavslutade livsödena. De förstärker bilden av den sociala hopplöshet som återspeglas i varje gestalt oavsett om det individuella ödet formas av ödesbunden hopplöshet eller av självdestruktivitet. Fernanda Melchors naturalistiskt åskådliga prosa rymmer alla nyanser.
