arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Mordgåtor i fokus hos Bolaño


Mordgåtor i fokus hos Bolaño


Roberto Bolaño
Avlägsen stjärna
(Estrella distante, 1996)
Översättning: Lena E. Heyman
Albert Bonniers förlag, 2017

Isrinken
(La pista del hielo, 1993)
Översättning: Lina Wolff
Albert Bonniers förlag, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2017

Omslag Avlägsen stjärna

”Och det var nu han började skriva en dikt på himlen. Först trodde jag att piloten blivit galen vilket inte verkade särskilt konstigt. Galenskap var inget ovanligt de där dagarna.”

Roberto Bolaño (1953 - 2003) såg sig främst som poet: hans stora förebild var den chilenske antipoeten Nicanor Parra, men det är Bolaños romaner och noveller som trollbundit läsare världen över. Hans litterära skattkista tycks aldrig sina, han var makalöst produktiv och mångfacetterad i sitt skrivande. De två kortromaner av honom som kom på svenska i våras är skrivna i början av nittiotalet. Om man har läst Bolaños monumentalroman 2666 och mästerverket De vilda detektiverna kan de två föreliggande romanerna tyckas lite bleka/perifera, men de är icke desto mindre viktiga stjärnor på Bolañohimlen.

I många intervjuer har Bolaño sagt att han gärna blivit mordutredare om han inte blivit författare. Denna önskan är på olika sätt tydlig i de flesta av hans böcker. Avlägsen stjärna är en ”diabolisk detektivhistoria om poesin och revolutionen” enligt baksidestexten. Även Isrinken är en ”existentiell mordgåta”. Det kan stämma, men Bolaño var större än sina gåtor. Han lekte med litterära traditioner, bisarra öden, återanvände sina egna romangestalter, hade ett magnetiskt språk, kunde vara absurd eller syssla med svart humor. Andra teman är liv i exil, rättvisa, kvinnovåld, Pinochets militärkupp 1973 och olycklig kärlek. Trots många tunga ämnen lyckades han ofta kännas uppsluppen och äventyrlig.

Avlägsen stjärna handlar om den mystiske flygkonstnären och pilotpoeten Carlos Wieder. Han förekommer även i Bolaños roman Nazistlitteratur i Amerika. Wieder ville revolutionera den chilenska poesin, men var samtidigt en iskall seriemördare. Allt utspelar sig strax efter militärkuppen mot Allende 1973. Wieder, som också kallar sig Alberto Ruiz-Tagle, blir den fascistiska regimens favoritpoet och performancekonstnär. Berättaren, som också är poet, jagar den undflyende Wieder. Han har bevis på att Wieder är en mördare som torterar sina offer innan han har ihjäl dem. Jakten slingrar sig efter den hemlige mördarpoeten, det är omständligt men luftigt, som det ofta är i Bolaños berättelser. Spåren efter bytet är långt viktigare än bytet självt.

Och hon var verkligen en fantastisk simmerska! När vi kom fram till strandkanten hade färgen på himlen skiftat från blå till rosa, en rosa nyans som fick mig att tänka på en slaktare som lysts upp inifrån med ett övernaturligt ljus.

Omslag Isrinken

Isrinken kretsar kring den unga konståkerskan och simmerskan Nuria som av okänd anledning blivit utkastad från det spanska konståkningslaget. Tyvärr är hon en tunt tecknad gestalt. Desto tydligare är männen i hennes närhet: en fattig mexikansk poet, en romanförfattare som sadlat om och blivit en framgångsrik entreprenör samt en kommunalpolitiker. Historien utspelar sig i en katalansk stad kallad Z. Ett mord begås och de tre männens perspektiv bildar en fläta av vad som hänt. En oförlöst längtan efter kärlek genomsyrar huvudpersonerna, så även närheten till kaos och katastrof. Upplösningen är fluffig, abrupt och inte särskilt intressant.


Bolaño har ett rakt och suggestivt språk. Ibland vrider han till sin litteratur så att den får drag av det fantastiska. Någon pratar ”som om han levde mitt i ett moln.” En annan språklig förekomst hos Bolaño är tanken på ett parallellt universum. ”Vi kramade om varandra och det var allt. Jag har ofta tänkt att om vi hade pratats vid ordentligt, gått en promenad på stranden och sedan druckit en flaska conjac och gråtit och skrattat tills gryningen kom, då hade den här historien varit en annan.” Det finns en spänning i att föreställa sig alternativa vägar, felval, misstag, lycklig eller olycklig slump i livet – vilka vi hade blivit om vi tagit för oss i stället för att ha avstått i ett avgörande läge.

Av de två romanerna tycker jag att Avlägsen stjärna är mest läsvärd. Den är genuint obehaglig och vild. Isrinken är en bagatell som glittrar till här och var utan att fastna riktigt i läsaren.

 

LINA HAGELBÄCK