Recenserat
När ärren får synas
Laura Restrepo
För många hjältar
(Demasiados héroes, 2009)
Övers. Martin Uggla
Bakhåll förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
I romaner och noveller som utspelar sig under eller har koppling till juntaåren i Argentina på 70- och 80-talen, och som kommit på svenska det senaste decenniet, har det fysiska och psykiska våldet som militären använde och konsekvenserna av det varit ett centralt tema. Som i Elsa Osorios roman Mitt namn är Luz om hur militärer ”adopterade” bortrövade barn till avrättade motståndsmän och –kvinnor. Barnen fanns också med i den argentinske – och under många år i Sverige bosatte – författaren Julio Millares roman Himlen kan inte vänta där huvudpersonen Scelto är underbefäl på det ökända tortyrcentrumet i huvudstaden Buenos Aires.
En av flera frågor som romanerna väckte var hur eftervärlden hanterat förbrytelserna juridiskt och minnena av desamma. Författarinnan Luisa Valenzuela kopplade å sin sida i den för Karavan översatta novellen "Symmetrier" (nr 1/2002) ett psykologiskt och metaforiskt grepp på våldet. Hon förlade berättelsen till dels ett zoo där en kvinna och orangutang betraktar varandra, dels till lyxrestauranger dit torterarna ”bjuder med” sina uppklädda offer.
Colombianska författarinnan Laura Restrepo tar i sin roman För många hjältar ett annat grepp på det argentinska traumat – ett ännu öppet sår. Juntageneralen Videla har först nu medgett att det ”försvann” människor under militärstyret, inte 30 000 som oftast nämns utan 7 000 – 8 000, och menar att ”det var nödvändigt”. Restrepo deltog själv i den argentinska motståndskampen, vilket märks i bokens personporträtt och hur hon återger miljöer och omständigheter för hur motståndsrörelsen träffas och utväxlar information. Det är trovärdigt och känns inpå bara skinnet.
I För många hjältar reser den colombianska journalisten och författaren Lorenza – en gång med täcknamnet Aurelia – i början av 2000-talet tillbaka till den argentinska huvudstaden för att lansera sin roman. Med på resan är hennes 18-åriga son och enda barn Mateo. Ett kärleksbarn från en passionerad relation med motståndsmannen Ramón Iribarren, vilken Lorenza förmedlade pengar och meddelanden till och förälskade sig i. Hon uppmuntrar nu sonen att kontakta fadern.
Redan i romanens öppningsreplik lägger Restrepo fast berättelsen: ”’Jag måste få veta hur den var’, säger Mateo till sin mamma. ’Jag vill veta exakt hur den var, den mörka episoden.’”
”Den mörka episoden” rör Mateos pappa, Ramón. Varken Lorenza eller Mateo har sett eller hört av honom under de 16 år som gått sedan han vid den uppslitande separationen rövade bort den då tvååriga sonen. Då när diktaturen föll, livet återgick till det normala och allt det som varit inte längre var.
Lorenza svarar Mateo: ”Jag har berättat det för dig tusen gånger.”
Restrepo upprättar ett spänningsfält mellan å ena sidan Mateos vilja men samtidiga tvekan inför att kontakta fadern, å andra sidan Lorenzas vilja att återse sina kamrater från kampen men tvekan inför att därmed möta sig själv som 20 år yngre, möta smärtan över varför livet blev som det blev. Tvekan inför att tvingas ta i frågorna om varför Ramón tog med sig Mateo och om kampen och priset för engagemanget.
Också i Restrepos roman finns svaret att söka i diktaturen, men även hos Lorenza själv. Även hon har ansvar och är svaret skyldig varför hon hamnade i det sammanhang hon gjorde och varför det blev som det blev. Vilket hon inser inte var självklart, rentav nyckfullt, samtidigt som det finns både förståeliga och rationella förklaringar.
Romanen är skickligt förankrad i en väl avgränsad minnesmiljö och tid, samtidigt som den trots diktaturtemat är allmängiltig och inte svår för vem som helst att sjunka in i. Berättelsen rymmer inte en droppe blod. Istället låter Restrepo ärren synas. Lorenza inser att hon inte kommer undan, utan tvingas se igenom sina illusioner om en bättre värld. Här finns stänk av besvikelse och känslor av tillkortakommanden, fast utan bitterhet över att ha valt eller trott på fel sak. För vilka val vi än gör så får vi leva och försöka försonas med dem. Och så kommer det att förbli så länge vi tvingas leva med för många hjältar.
