Recenserat
När krigets konfliktlinjer skär rakt genom familjen
V. V. Ganeshananthan
Nätter utan mina bröder
(Brotherless Night, 2023
Översättning: Annika Sundberg
Historiska Media, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 3/2025.
När ett krig bryter ut vill vi helst ta ställning. En av de stridande parterna måste väl vara förövare medan den andra är offer? Som under andra världskriget, Vietnamkriget och Rysslands invasion av Ukraina. Det är enklast så; med de onda på ena sidan och de goda på den andra. Och så står vi där enade och hejar på dem vi uppfattar som rättfärdiga.
Jag tänker på det här med lojalitet till ena eller andra sidan när jag läser Nätter utan mina bröder, en roman av den srilankesiska exilförfattaren V. V. Ganeshananthan. Den utspelar sig i början av det 26 år långa inbördeskriget (1983–2009) mellan den i huvudsak singalesiska regeringsarmén och gerillagruppen Tamilska tigrarna.
De flesta av oss förknippar nog den tropiska ön mest med te och turism och har nog tyckt att de vetat för lite om inbördeskriget för att ta ställning för antingen tamilgerillan eller den singalesiska regeringen.
Själv valde jag dock tidigt sida. Jag tillbringade nämligen långa perioder på ön under de första krigsåren. Jag såg de tamilska familjernas hem som bränts ner av den singalesiska mobben och pratade med tamiler vars bröder och systrar dödats. För mig var det, till att börja med, enkelt: tamilerna var offer. Men ju längre tiden gick läste jag allt oftare också om gerillans illdåd. Den goda sidan fick på så sätt onda drag. Det är också så tonårsflickan Sashi Kulenthiren i Nätter utan mina bröder ser det. Hon bor med sin mamma och pappa och fyra bröder i Jaffna på norra delen av ön, epicentrum för konflikten, är romanens berättarröst och vår ledsagare i krigskaoset.
Ganeshananthan, som har tamilska rötter och är född och uppväxt i USA, skriver finkänsligt fram den lojalitetskris som Sashi upplever när en av hennes bröder dödas av mobben och två andra bröder låter sig värvas av gerillan. För det är en gerilla som med tiden inte bara strider mot fiendearmén, utan också börjar döda såväl fritänkande tamilska lärare och journalister och medlemmar i konkurrerande tamilska befrielsegrupper, som soldater ur de fredsbevarande trupperna som anlänt från Indien.
Konfliktlinjen går alltså inte bara mellan de stridande parterna utan också rakt igenom familjen Kulenthiren och också genom Sashi själv. Eftersom hon studerar till läkare väljer hon att hjälpa gerillan med att vårda skadade på ett fältsjukhus. Men hon är allt annat än övertygad om att hon gör rätt. Tvivlet plågar henne när hon får rapporter om hur den egna sidan agerar, som hon själv uttrycker det, ”helt utan misskund och förbarmande”.
Skildringen av den tamilska flickan Sashis tonårstid i krigets Jaffna känns personlig, nära och sann. Romanen, som 2024 vann brittiska Women’s Prize for Fiction, är samtidigt ett reportage om krigets vardag. Det känns som om författaren har upplevt exakt det som bokens huvudperson är med om. Jag får ständigt påminna mig om att det är skönlitteratur och inte en bunt anteckningar ur en krigsdagbok.
Den läsare som inte är helt bekant med Sri Lankas långa inbördeskrig kan vara lugn. Författaren är påläst och delar frikostigt med sig av milstolparna i förloppet. Även jag, som sedan 40 år tillbaka följt konflikten, lär mig massor.
Viktigast av allt är ändå den lärdom som Anjali Acca, Sashis lärare, tillika nära vän, ger uttryck för. ”Jag vet inte hur det ska gå för oss om vi inte kan vara bättre än de [regeringsarmén] är”, säger hon uppgivet till Sashi under en av deras många testunder och bokcirkeldiskussioner hemma i vardagsrummet. Det är en undran som jag tror alla befrielsegrupper, oavsett var i världen de finns, förr eller senare måste hitta ett svar på.
