Recenserat
NDiaye avlyssnar själens små rörelser
Marie NDiaye
Min är hämnden
(La Vengeance m'appartient, 2021)
Översättning: Ragna Essén
Natur & Kultur, 2022
Texten har publicerats i Karavan 3-4/2022
Skulden, en obestämbar och diffus skuldkänsla, genomsyrar Marie NDiayes roman Min är hämnden, utgiven på franska förra året och nu i följsam översättning av Ragna Essén. Skuld och gäckande samvetsförebråelser; men för vad?
Huvudpersonen, som vi endast möter under titeln och namnet maître Susane, är advokat i Bordeaux. Hon är föga framgångsrik, hon har en egen byrå med ett fåtal rutinartade fall. Men en dag får hon besök av en medelålders man som ber henne att försvara hans fru, som står åtalad för att ha mördat parets tre barn. Det råder inget tvivel i skuldfrågan, hon har erkänt. Men varför har en till synes lojal hustru och mor begått ett så fruktansvärt dåd? Och varför har en uppskattad lärare och yrkeskvinna isolerat sig med sin familj, som hon gjort? Och varför plågas maître Susane av minnen när hon träffar mannen?
Hans namn väcker något i henne. Gilles Principaux? Hade hon inte besökt en familj i barndomen som hette Principaux? Hade den inte en son i hennes egen ålder som utsatte henne för något? Maître Susane kommer från knappa omständigheter. Liksom madame Principaux har hon bytt klass. Kanske finns det en beröringspunkt mellan dem?
Men de har anpassat sig på olika sätt. Madame Principaux isolerar sig: kanske isoleras hon av sin make. Maître Susane arbetar vidare men lever enkelt i en liten lägenhet och hennes föräldrar förfasar sig över att hon inte skaffat sig en bil som bättre anstår hennes ställning. Fast maître Susane plågas av sin sociala position. Hon anställer en städerska och hushållerska som hon inte behöver. Hon hjälper kvinnan, en flykting från Mauritius, vars asylfall hon driver.
Men städerskan, Sharon, visar ingen tacksamhet, ingen uppskattning, och maître Susane misstänker att hon föraktar henne när hon avvisar alla försök till vänskap och förtrolighet.
Detta är romanens yttre handlingslinjer. Men vad händer egentligen? är Gilles Principaux ett spöke från det förflutna? Utsattes den unga flickan för någon form av förnedring eller övergrepp?
Maître Susane går allt djupare in i fallet med barnmorden. Hon ser ett förtryck som kanske gör Gilles Principaux medskyldig. Samtidigt faller hennes egen värld samman.
Redan från början ger Marie NDiaye en utsökt tolkning av smygande obehag. Romanen tilldrar sig i maître Susanes inre, så också samtalen hon för med Sharon. Ofta följs "repliken" av orden "sade hon inte" som för att understryka ett underläge som ytterligare förstärker skuldkänslorna. NDiaye kan påminna om en skotsk mästarinna som Candia McWilliam i sitt avlyssnande av själens små rörelser. McWilliam, som av en brittisk kritiker kallades "a connoisseur of uneasiness".
Men obehaget tilltar och övergår i en upplöst verklighetsuppfattning. När maïtre Susane dessutom projicerar övertygelsen om övergreppet på en liten flicka som Sharon tar hand om på dagarna, är läsarens osäkerhet lika stora som maître Susanes allt osäkrare upplevelse.
Till det yttre har romanen en thrillerartad form, men slutligen är det närmast en existentiell thriller, en roman där spänningsmomentet alstrar läsarens osäkerhet om huvudpersonens verklighetsuppfattning och där själva formen blir en utsaga om subjektets obeständighet och det osäkra minnets infiltration av varseblivningen.
Det är många frågetecken och "kanske" i läsningen av Marie NDiayes roman, liksom många "men" och "inte" i romantexten. Men allt detta är motiverat. NDiaye sätter subjekts- och verklighetsuppfattningen i gungning på ett lysande sätt.
