Recenserat
Om en nyfiken pojke i Luanda
Ondjaki
God morgon kamrater
(Bom dia camaradas, 2003)
Övers. Yvonne Blank
Bokförlaget Tranan, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Den angolanska författaren Ondjaki gjorde ett stort intryck under bokmässan i Göteborg i höstas. Han syntes mycket och var snabb i tanke och ord, samt ödmjuk och rolig. Han gav också ett väldigt ungt intryck, trots sina 34 år. Ndalu de Almeida, som han heter, föddes i Luanda 1977, studerade sedan i Lissabon men är nu åter bosatt i Luanda. Han har skrivit poesi, ungdomsböcker och tilldelats flera priser och betraktas allmänt som en författare att hålla ögonen på.
Det förstår man när man läser God morgon kamrater, som är en hänförande barndomsskildring från Angolas Luanda runt 1990. Det är gossen Ndalu som berättar med barnets naiva och oskyldiga nyfikenhet. Varje kapitel berättar om en dag och inleds med att Ndalu hälsar på kocken i huset: ”God morgon, kamrat Antonio”. Oftast vaknar han på gott humör då livet är fullt av äventyr för en tolvåring och de flesta dagar Ndalu berättar om lovar något speciellt.
En dag skall han som representant för landets pionjärer läsa upp en hälsning över radion till landets arbetare inför 1:a maj. Han skriver en text, men när han kommer till studion har man redan förberett det han och två andra pionjärer skall läsa. Det irriterar honom lite att han blir manipulerad, men egentligen intresserar det honom inte, i synnerhet inte jämfört med allt det nya han ser i radiostudion. Det är detta, denna nyfikna och allt igenom övertygande berättarröst, som styr romanen, och det faktum att Ndalu, trots att han lever under stora samhällsförändringar och befinner sig mitt i förvandlingen från barn till tonåring, aldrig blir en brådmogen analyserande berättarröst. Ondjaki närmast smyger in kommentarer, komiska och satiriska, om tillståndet i landet medan han låter Ndalu berätta om busstreck och skolkamraternas fusk och bråk.
En annan dag kommer faster Dada från Portugal och hälsar på. Hennes besök ger Ondjaki flera tillfällen att skildra vardagen under det pågående inbördeskriget. En dag när de åker till stranden kommer presidentens konvoj förbi och de måste stanna, kliva ur bilen och stå stilla när konvojen passerar dem. Faster Dada inser inte allvaret och vill inte gå ut i den heta solen, men övertalas av en livrädd Ndalu. När bilarna sedan kör förbi sträcker hon sig in i bilen efter en hatt, vilket hon skulle ha kunnat bli skjuten för. Man skall stå stilla så att inte konvojens soldater tror att man har något fuffens för sig.
De passerar också en strand som endast är till för ryssar och när faster Dada undrar varför, svarar Ndalu att han inte vet, ”men förmodligen finns det en strand för angolaner i Sovjetunionen.”
Det blir således aldrig samhällskritiken som tar över. Barndomsskildringen dominerar och den är dråplig. I skolan hotar Tomma kistan och hans gäng att råna elever och lärare. Ett beryktat gäng som anfaller skolor. Eleverna är livrädda och en dag tycker de sig se Tomma kistans lastbil, varpå alla flyr hals över huvud. Men det var falskt alarm och blir istället något lustigt – och läsaren undrar om gänget verkligen finns.
När God morgon kamrater tar slut förefaller också inbördeskriget vara slut. Den sydafrikanskt stödda UNITA-gerillan i söder lade ner vapnen en tid och fria val kunde hållas 1992. Men UNITA gav egentligen inte upp förrän dess ledare dog 2002. Inget av detta finns med i romanen dock. Det är cirka 1990 och kriget finns endast i bakgrunden i form av soldater överallt. Men de kubanska lärarna lämnar landet och avskedet gör tolvårige Ndalu ledsen, liksom faster Nadas hemresa och det faktum att klassen skall upplösas efter slutproven och skolårets slut. Han kommer kanske inte att träffa klasskompisarna Bruno, Cláudio, Murtala, Petra eller Romina igen.
Och där slutar romanen. Ingen stor upplösning. Men läsaren är inte besviken. Fast nog kunde boken ha varit längre. Ondjaki har packat in väldigt mycket i sin historia, och det hade inte gjort denna läsare något om han utvecklat en del aspekter. Familjen syns knappt alls, även om man anar att de tämligen välbärgade.
Emellertid är det hela skarpt och humoristiskt skildrat, med en trovärdig tolvårings tonfall (som följsamt översatts av Yvonne Blank), utan åthävor eller stora ord. En bok jag varmt rekommenderar.
