arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Om kärlekens behov


Om kärlekens behov


Abdellah Taïa
Ett arabiskt vemod
(Une mélancolie arabe, 2008)
Övers. Håkan Lindquist & Davy Prieur
Elisabeth Grate Bokförlag, 2012

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012

Omslag Ett arabiskt vemod

Abdellah Taïa, född i Rabat 1973 och sedan 1999 bosatt i Paris, är den marockanska litteraturens förste öppet homosexuelle författare. Han har till dags dato publicerat sex böcker som blivit översatta till flera språk, men Ett arabiskt vemod är den hittills enda av dem som kommit ut på svenska, i lyhörd översättning av Håkan Lindquist och Davy Prieur.

Ämnet för Taïas komprimerade och intensiva text är hans eget liv, hans sökande efter en identitet, hans längtan efter kärlek, hans hopp och hans förtvivlan, allt beskrivet på en nervig, feberhet, liksom andfådd prosa, stundtals nästan brutalt korthuggen, stundtals nära prosalyriken. Det mycket distinkta tonfallet möter läsaren redan i bokens allra första början:

Jag var i mitt andra liv. Jag hade nyss mött döden. Jag hade gått bort. Kommit tillbaka.
Jag sprang. Jag sprang. Fort, fort. Fort. Fort.
Vart? Varför? Jag vet inte just nu. Jag minns inte allt. Jag minns egentligen ingenting just nu. Men det kommer tillbaka, det vet jag.

Förnimmelsen av att, bildligt och bokstavligen, ha undkommit döden, att med nöd och näppe ha överlevt en katastrof, kan sägas utgöra ett ledmotiv i boken, som i fyra kapitel – ”Jag minns”, ”På väg dit”, ”Fly” och ”Att skriva” – gör punktnedslag i avgörande erfarenheter som författaren gjort i sitt liv, från barndomens slutskede till vuxen ålder.

I det första kapitlet, ”Jag minns”, får vi möta den tolvårige Abdellah, som bor i den marockanska staden Salé. Han är på väg att upptäcka sin sexualitet och har, trevande och delvis driven av det förbjudnas lockelse, börjat utforska den tillsammans med andra pojkar, jämngamla eller något äldre. Vid ett tillfälle är det nära att gå riktigt illa – dragen till gängledaren Ali låter sig Abdellah lockas in i en fälla, ett förlopp som hotar att utmynna i en gruppvåldtäkt. Av en ren slump lyckas han undkomma, och springer sedan så länge han orkar. Det för Abdellah värsta med detta minne är dock inte att han nästan blir berövad sin oskuld under de mest brutala former, utan att man berövar honom hans identitet. Våldtäkten är han beredd att underkasta sig; det som väcker hans raseri är att de äldre pojkarna kallar honom Leïla och behandlar honom som en liten flicka. Det är inte på de villkoren han vill komma underfund med sitt begär efter manliga kroppar – han vill vara man, men för den mansroll han eftersträvar finns inget utrymme i den miljö där han vistas.

I kapitlet ”På väg dit” skildras Taïas hopplösa kärlek till den spansk-franske filmaren Javier, en egocentrisk och känslokall man, som varken kan eller vill besvara hans känslor.

I kapitlet ”Fly” berättar Taïa om en filminspelning i Kairo, där han deltog som tolk och assistent. Berättelsen fokuserar på två korta, intensiva möten: ett med en svart man, Karabiino, ett med en judisk kvinna, kanske en tiggare, som genom att beröra honom – kravlöst, förutsättningslöst och utan sexuella undertoner – räddar honom ur något som bäst torde kunna beskrivas som en panikångestattack. Detta senare möte, vackert och suggestivt skildrat, framstår för Taïa som ett smärre mirakel, inte minst, föreställer man sig, därför att det visar på möjligheten av en mänsklig gemenskap bortom alla skrankor och gränslinjer.

I bokens sista kapitel, ”Att skriva”, får vi, via utdrag ur en dagbok, ta del av berättelsen om Taïas kanske djupaste och mest smärtsamma kärleksförhållande, det med algeriern Slimane – en förtärande, allt uppslukande passion, som till sist dör av svartsjuka.

Taïa väjer inte för det självutlämnande, och till en början kan hans bok synas mycket privat. Visst, den handlar om författaren själv, om vad det vill säga att vara arab, muslim och homosexuell, men framförallt handlar den om det djupast mänskliga: behovet av att älska och bli älskad, behovet av att finna sin plats i världen och av att förstå vem man innerst inne är. En bok att bli berörd av, en bok som får en att önska att fler verk av Taïa snart må göras tillgängliga för svenska läsare.


STEPHAN LARSEN