Recenserat
Om nutida liv som levs mellan Afrika och USA
Chimamanda Ngozi Adichie
Det där som nästan kväver dig
(The thing around your neck, 2009)
Övers. Ragnar Strömberg
Albert Bonniers förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2011
Med En halv gul sol (på svenska 2007) blev Chimamanda Ngozi Adichie definitivt en av de viktiga nigerianska författarna i den yngre generationen. Romanen om händelserna före och under Biafrakriget var ett ambitiöst och i många avseenden storartat försök att beskriva en period i Nigerias samtidshistoria som fortfarande är ett oläkt sår. I intervjuer har Adichie sagt att romanen tog henne fyra år att skriva, på grund av forskningen hon var tvungen att läsa in och svårigheterna att omsätta vetenskapliga rapporter och fakta i skönlitterär prosa. Den bakgrunden säger något om Adichies estetik. Hon skriver om ämnen lika mycket som situationer och karaktärer, och i detta angreppssätt finns både hennes styrka och begränsning. Trots talangen skyms rollgestaltningen i romanen i stycken av det tydliga temat och textens inre dramaturgi. Karaktärerna framstår som representanter för olika ståndpunkter snarare än individer, och deras inre förändringar speglar litterära genrekrav lika mycket som omständigheter i romanvärlden.
Även i novellsamlingen Det där som nästan kväver dig går denna arkitektoniska sida hos litteraturen ofta i dagen. Så är till exempel skildringen av främlingskapet mellan medelklassmannen och hustrun som lever på varsin sida om Atlanten, gestaltningen av den bittra insikten hos kvinnan som anländer till sitt nya liv som läkarhustru i USA och berättelsen om det kortvariga mötet mellan en igbokvinna och en hausakvinna som tillsammans söker skydd i en övergiven butik under ett upplopp allesammans illustrationer av olika typsituationer. Risken med det här sättet att skriva är att litteraturen blir mindre av undersökning och mer av exempel. Där hamnar också Adichie ibland, kanske tydligast i novellen ”Jumping Monkey Hill” som med sin tunna meta-litterära satir mest liknar en kulturessä i fiktionens form. Något sökt finns även över den provkarta av berättarstilar som samlingen uppvisar.
I sina bästa stunder däremot – och de är betydligt flera – lyckas Adichie istället ladda det typiska (vilket inte nödvändigtvis betyder det vanliga) med mening som gränsar till gåtfullhet och något ännu inte färdigformulerat. Detta sker bland annat i ”Skälvningen” som skildrar ett möte mellan två nigerianer med olika klassbakgrund på ett amerikanskt universitet och i ”Cell ett” som berättar en historia om gängbildning på nigerianska universitetscampus.
Novellerna har ett tydligt samtida fokus och behandlar de nutida liv som levs mellan Afrika och USA, men det förflutna gör sig påmint även här. Biafrakriget, till exempel, kommer igen i novellen ”Spöken” där huvudpersonen träffar en gammal kollega som han trodde hade omkommit i strid.
Adichies förmåga att illustrera teman finner en slags motsvarighet i hennes litterära stil. Språket är inte vackert utan effektivt, det förmedlar snarare än målar. Det bör den svenska läsaren vara glad över, eftersom översättningen ibland låter väl mycket av engelskans ordföljd och uttryck skina igenom. Som i frågeformen ”Ni har sett det allihop?”, eller när en pappa beskriver sin son som ”en väldigt stillsam, väldigt rar, en härlig unge” eller i återgivandet av litterär ”workshop” som ”verkstad”.
