Recenserat
Ondskan som både metafysisk och politisk kraft
Mariana Enriquez
Vår del av natten
(Nuestra parte de noche, 2019)
Översättning Hanna Axén
Norstedts förlag, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022
Det finns tydliga linjer bakåt till den latinamerikanska magiska realismen i den argentinska författarinnan Mariana Enriquez roman Vår del av natten, men trådarna till Twin Peaks och Stephen Kings centrala roman Det är väl så tydliga. Mariana Enriquez skriver om en metafysisk ondska men en ondska som också griper in i pågående samhälleliga och politiska skeenden. Ibland sker det med en ironisk överton, som när en av den esoteriska kultens företrädare säger att kulten har stor nytta av militärdiktaturen; den gör det lättare att dölja brotten, morden och de gåtfulla försvinnandena.
I centrum står alltså en gåtfull kult, ägnad det demoniska ”Mörkret”. Kulten grundades på 1700-talet av immigranter från de brittiska öarna, som skapat förmögenheter på Pampas. Ännu i romanens samtid styrs sekten, kallad Orden, av ättlingar till dessa. Sektens stora mål är att medlemmarna skall få evigt liv. Det är också en hierarkisk sekt som styrs av ”blodsfamiljerna”. Deras redskap är ”medierna”, som har direktkontakt med Mörkret. Under dem står de ”initierade”.
Medlet är ritualer med människooffer och initiationsriter, där de som upptas förlorar kroppsdelar till Mörkret. Och metoden går ut på att medvetandet ska överskrida kroppens begränsningar, alltså en destruktiv variant av shamanism.
Romanens första del skildrar en ceremoni. Mariana Enriquez tematisering av överskridandet av vår upplevda verklighet för som sagt tankarna till den latinamerikanska magiska realismen, men det finns en begränsning i hennes berättande. Hon återger ett överskridande, men genomför inte de textuella brott som hos en Borges, Cortázar, Vargas Llosa eller García Márquez upplöste textbegreppet på ett sätt som drabbade läsarens litterära varseblivning. Det blir tryggt återberättande mer än utmanande gestaltning.
Kulten återgår på förkristna traditioner, och även om terrorn tecknas konkretare här sätter till exempel Fuentes bild av den arkaiska och mytologiska gestalten Ixca Cienfuegos i Där luften är klarast betydligt djupare spår.
Kulten är romanens huvudlinje, men också dess svagaste inslag. Relationen mellan mediet Juan, vars liv sakta mattas ut av de rituella mötena med Mörkret, och hans son Gaspar följer andra mönster. Juan försöker hindra Orden från att upptäcka sonens mediala förmåga. Enriquez tecknar ett förhållande, där det metafysiska skrivs in i den psykologiska realismen. De lägre ställda anspråken ger ett väl så övertygande resultat.
Det gäller även den längre jag-berättelsen där vi möter Gaspars döda mor Rosario som ger bilden av de politiska skeendena, men också av sektens historia och motsättningar. Rosario studerar i England på sextiotalet vilket ger Enriquez chansen att infoga en skildring av en tid då förhoppningarna och godheten härskade hos de unga, trots att de redan snärjts av Orden.
Kanske kan det ses som en brytningstid med symboliskt värde. De unga tar LSD och dansar till Velvet Underground. Stones nämns i förbifarten, och i det skiktet förs handlingen fram till 1969. I december det året inträffade den tragedi, med våldsamheter med ett knivmord just nedanför scenen som kulmen under Rolling Stones konsert i Altamont, som ibland får symbolisk betydelse som slutet på sextiotalet. Den stämningen ligger under Enriquez bild av hur Mörkret tog över från hoppet och den utlevande glädjen.
Liksom i Kings Det blir ondskan en levande kraft som fångar upp skeenden i tiden. Och, för att återknyta till latinamerikanska beröringspunkter, kan hela bilden av Orden ses som ett sätt att fylla Borges sena novell ”Kongressen” med ett konkret och grymt innehåll. I det förra övertygar Mariana Enriquez roman mer än i det senare. Bilden av sextiotalets London är lysande. Jag grips också av den roll som Enriquez ger Omayra Sánchez, den unga flicka vars dödskamp under jordbävningen i Colombia 1986 kunde följas av hela världen på tv.
Romanens empati är starkare än skräcken.
