Nu har den tredje delen i Amitav Ghoshs omtalade Ibistrilogi utkommit. På en vindlande, rik prosa tar Ghosh med läsaren till Kanton och Calcutta under tidigt 1800-tal. Och det gör han på ett sällsamt levande, underhållande och upplysande vis, tycker vår recensent Per J Andersson.

Amitav Ghosh
En våg av eld
(Flood of Fire, 2015)
Översättning: Ylva Gislén
Palaver Press, 2023

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2024

Det pratas ofta om hur britterna berikade sig på den koloniala handeln med indisk bomull. Droghandeln skrivs det mindre om. Men brittiska Ostindiska kompaniet var 1800-talets motsvarighet till Escobar och andra colombianska knarkbaroner.

Det är en insikt jag får av att läsa Amitav Ghoshs Ibistrilogi om livet i Kanton och Calcutta under de år som ledde fram till första opiumkriget 1839–42. Efter första boken, den Man Booker-prisnominerade Ett hav av vallmo, kom En flod av rök och därefter den avslutande En våg av eld, som nu ges ut i svensk översättning av det lilla Lundaförlaget Palaver Press.

Att kliva in i den svunna värld som Ghosh målar fram är sinnesvidgande. Inte bara för att man får ett underifrånperspektiv på kända världspolitiska skeenden, vars effekter vi ser än idag, utan också för att det är så detaljerat skildrat. Halvvägs in i boken får jag känslan av att jag tagit på mig VR-glasögon och upplever en virtual reality-version av dåtidens Kanton och Calcutta. Men Ghosh behöver inga digitala apparater. Istället använder han sig av livfulla miljöbeskrivningar och vindlande inre monologer som kryddas med ett anglo-indiskt 1800-talsspråk med såväl fraser på hindi och bengali som utdöda pidginord och sjömanstermer. En tuff utmaning för översättaren Ylva Gislén som hon klarat galant.

Tack vare ordlistan på slutet kan jag få kläm på vad som menas när en havildar befordras till subedar och ett fälttåg med uniformerade sepoyer servas av ett följe med khalasis, thudni-wallahs, metharer och bangy-burdarer.

Det känns som om författaren varit reporter på plats i 1839 års Calcutta med den gyttjebruna Huglifloden, tjusiga Strand Road, arméförläggningen Fort Williams och stadens hjärta Tank Square med opiumbörsen. Närvaron är urstark när en av berättelsens fyra huvudpersoner, sjömannen Zachary Reid, klafsar fram genom stadens lera och dynga och trängs med lunkande kor och kringdrivande försäljare, på väg till basaren i den fuktiga gränden bakom börsen där turbanförsedda män sitter med korslagda ben på tygklädda diskar. Fast ingenstans syns några varor som saluförs, konstaterar Zachary förvånat. I knät har försäljarna istället en sjal som täcker papperslappar med tazi-chitty (”färskbrev”), och mandi-chitty (”basarbrev”), alltså optioner om att opiumpriset ska upp respektive gå ner.

Zachary blir upphetsad när han inser att rikedomarna också kan vara immateriella (värdet av spekulation). Han tänker på kontrasten mellan smutsen hos indierna i gränden och familjen Burnhams tjusiga herrgård, och konstaterar: ”Så detta var myllan som sådan lyx växte ur?”

Berättelsen om Zachary är det mest gripande av de fyra livsöden som driver berättelsen framåt. Har man läst alla tre delarna känner man honom väl. I första delen av trilogin får man veta att han är amerikan och har mönstrat på i Baltimore, att han hjälper indiska migrantarbetare på väg till Mauritius att göra myteri och är besatt av att för egen del göra en klassresa. I En våg av eld är han tillbaka i Indien. Nu har han fått jobb som snickare på en budgerow (flodbåt) som ägs av familjen Burnham. Precis som så många andra britter har familjen blivit svinrik på opiumhandel. Medan den tjockmagade mr Burnham är i Kanton för att sälja sin vinstgivande last inleder den blott 21-årige Zachary en hemlig relation med den tolv år äldre mrs Burnham. Eftersom han är son till en svart slavkvinna och hennes vita ägare får jag känslan av att han därmed är i full färd med att upprepa mammans öde.

Den brittiska memsahiben är mästare på lustiga omskrivningar för det hon och hennes unge älskare sysslar med i salonger, puderrum och boudoirer. Hon kallar exempelvis det manliga könet för en lathee som alltid är redo att ”röra om i grytan”. ”Men som ni vet, min käre snickare”, fortsätter hon, ”blir en alldaglig stuvning alltid bättre om man då och då äter den med chutney.” Han fattar ingenting. Det gör han heller inte när hon föreslår att de ska testa charter. Han tror att det handlar om att hyra en flodbåt. Nej, dummer, replikerar hon och demonstrerar med tungspetsen vad hon syftar på. Ampert undrar han: varför inte tala klarspråk? Hon svarar att det är för att alla andra använder klarspråk – och hon är inte ”alla andra”.

Efteråt blir Zachary livrädd för att ha gjort henne med barn och fruktar att det ska gå som det ofta gör hemma i Amerika där ”fina damer … förfört sina slavar och sedan anklagat dem för både det ena och det andra”.

Denna upstairs-downstairs-relation, med paralleller till Strindbergs Fröken Julie, skildras precis som så farlig den måste ha varit (”… om mr Burnham får minsta susning om det här dödar han oss båda”) – och så ojämlik. Att de trots intimiteterna inte är ”du” med varandra illustreras av episoden när hennes ”chockvåg är på väg” (som hon själv uttrycker det) och han utbrister: ”Å kom, Cathy, kom! Håll inte igen!” Då blir hon plötsligt stel som en pinne. På inga villkor får han använda hennes förnamn. Inte ens på tu man hand mellan sidenlakanen. Herrgårdens hierarkier, den vita rasens överordning och den koloniala världsordningen måste upprätthållas. Därför måste de fortsätta att kalla varandra för ”mrs Burnham” och ”mr Reid”.

Så småningom sammanstrålar Zachary med bokens övriga huvudpersoner ombord på skonaren Hinden som lägger ut från hamnen i Calcutta. Ombord finns indiska soldater (sepoyer) och brittiska befäl. Siktet är inställt på Kanton där kineserna börjat konfiskera de brittiska skeppens laster i ett försök att få bukt med opiummissbruket. Trots att opiumet är olagligt i Kina har London bestämt att man med militära medel ska tvinga kineserna att återuppta handeln.

Ombord på skonaren finns också Kesri Singh, soldat i Ostindiska kompaniets armé, och Shireen Modi, en parsisk änka från Bombay. Hennes uppgift är att ta tillbaka den last som kineserna exproprierat från hennes bortgångne man. I Kanton möter de Neel Rattan Halder, den före detta rajan av Rashkhali. I trilogins första bok har vi fått bevittna en rättsprocess i Calcutta, orkestrerad av britterna, där han fråntagits status och rikedom för att kastas in i en mörk fängelsecell. I En flod av eld är han åter fri och jobbar som kinesernas historiekrönikör. Men brittiska flaggor vajar på skeppen i bukten även här i Kanton. För Neel känns det som en omöjlighet att komma undan den mäktiga europeiska kolonialmaktens ”allseende öga”.

Hur allt slutar? Att avslöja att opiumhandeln återupptogs och Kina avstod Hongkong till britterna är ingen spoiler. För så gick det ju till i verkligheten – och Ghosh är trogen den. Mogulkejsarna som styrt norra Indien före européernas ankomst hade skiljt på politik och handel. Britternas makt byggde istället på att man förenade dem. Opiumhandeln var helt enkelt en viktig komponent i Londons officiella utrikespolitik. Kinas vägran att importera drogen sågs som en fientlig politisk handling. Därför skulle handeln återupptas med hjälp av militära medel.

En fråga jag ställer mig under läsningen är hur Ghosh så detaljerat lyckats gjuta liv i miljöer från världen av igår. Svaret hittar jag i epilogen. Innan han satte igång med det skrivprojekt som tog tio år och utmynnade i tre tjocka romaner kom han över dagböcker, anteckningar, bilder och dokument i ett arkiv som tillhört … Neel Rattan Halder! En av bokens huvudkaraktärer har alltså existerat på riktigt.

Tack vare Ghoshs mödosamma närstudie av en av kolonialismens skitigaste verksamheter överväldigas jag av att världen hädanefter nu känns lite större och mer mångfasetterad.

PER J ANDERSSON