Recenserat
Övertygande om en ung soldats sista stunder
Samar Yazbek
Där vinden vilar
(Maqam-al-rih, 2021)
Översättning: Marie Anell
Ordfront förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 4/2023
Enligt förlagets baksidestext handlar Samar Yazbeks roman Där vinden vänder om en ung soldat som ligger döende på en bergstopp och ser ”sitt liv passera revy”. Romanen sägs vidare tematisera ”fantasins förmåga att rädda oss från verklighetens helvete”.
Det är beskrivningar som lägger romanen tillrätta enligt den gängse realismlunkens litterärt defensiva diktat. Så övergår den översköljande ögonblicksupplevelsen i en medveten minneshandling och den magiska realismen reduceras till ett fantasins motstånd. Romanen görs konstnärligt mindre radikal, själva litterariteten och den fördröjda varseblivning av skeendet som berättartekniken manar fram i läsningen harmoniseras i onödan.
Den yttre tidsramen markeras i den döende soldatens ögonblicksförnimmelser av sina skador, av lemlästningen där han ser en häl ligga utanför hans egen kropp, där blodflödet tilltar. I dessa ögonblick öppnas hans liv, bilder från uppväxten där han sökte sig till en helgedom under ledning av en uråldrig kvinnas traditionella vishet, som gick på tvärs mot tidens sammanvävning av islam med politik och ledarkult. Och bilder från hans äldre brors begravning, av modern och av hans egen tvångsenrollering i en milis.
Tidsstrukturen påminner om Gabriel García Márquez banbrytande roman Patriarkens höst där ett tidsförlopp exempelvis kan blottas när palatsvakten vänder den döde diktatorns hand eller om Carlos Fuentes tidiga mästerverk Artemio Cruz död där Mexikos historia från revolutionen och femtio år framåt visualiseras i huvudpersonens dödsögonblick. Och det kroppsliga sönderfallet för tankarna till Dalton Trumbos mönsterbildande Johnny var en ung soldat.
Samar Yazbek skriver in sig i en rik tradition, men hon gör det med en självständig röst. Hennes diktion är avklarnad, utan den febrigt hallucinatoriska prosa vi förknippar med några av verken som ger ett mönster. Och hon skriver i tredje person, vilket kan inbjuda till harmoniserande läsningar.
Men här förstärker det snarast de magisk-realistiska inslagen då Ali, som den döende heter, identifierar sig med naturen, främst träden, och döendet gestaltas både i en sammansmältning av människan och naturen och ett suggestivt dubbelgångarmotiv. Genom hela romanen ser Ali en spegelbild av sig själv, frigjord från honom själv, en spegelbild eller en självständig existens som han till en början erfar som ett hot. Det är en bild, eller en upplevelse, som kan tolkas som att Alis medvetande frigörs från hans kropp, som ett uppgående i en annan existensform, eller övergången i en icke-existens, i döden.
Till väsentlig del beror romanens konstnärliga kraft på Samar Yazbeks sömlösa integration av en erfarenhetsgenombrytande gestaltning av medvetandet och döendet i en skenbart neutral och saklig prosa. Men även metoden att synliggöra politiska och sociala skeenden genom Alis dödsupplevelse, där Samar Yazbek väljer bort de storpolitiska konflikterna och i stället fokuserar på Alis upplevelser av vad som sker i mindre skala, i hans närhet. Inbördeskriget i Syrien styr skeendet, men vi ser det genom dess avtryck i bylivet och i upplevelsen hos en ung soldat som helst velat bli tempelfunktionär. Det är litterärt helt övertygande.
