Recenserat
Övertygande skildring inifrån självständighetens Algeriet
Maïssa Bey
Blått vitt grönt
(Bleu Blanc Vert, 2006)
Översättning: Monica Malmström
Bokförlaget Tranan, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
För fem år sedan kom den algeriska författarinnan Maïssa Beys roman De utsatta ut på svenska. Den skildrar en grupp kvinnor som spärrats in på ett ”sinnessjukhus” någonstans i Algeriet, fast av helt andra skäl än att de skulle vara tokiga. I hennes nya roman följer vi ett ungt par under självständighetens första trettio år, en lång period i både människors och en nybliven stats liv. De båda huvudpersonerna Ali och Lilas berättar där växelvis om sina liv, om hur de växer upp, utbildar sig och bildar familj. De bor i samma tiovåningshus i Alger. Båda deras familjer har kommit inflyttande från landet och tagit över fransmäns lägenheter, övergivna i all hast och fullt inredda med moderniteter som de knappast ens sett tidigare. Förhoppningarna är högt spända efter självständigheten, när det blodiga befrielsekriget är till ända. Först råder ett stort tomrum efter kolonialismens fall. Det är mycket som då inte fungerar. En inhemsk byråkrati tar över, som varken är kompetent eller särskilt hederlig.
Trevande söker Ali och Lilas lyckan och framtiden i denna nya samhällsordning. Alis äldre bror Hamid blir officer och utvecklas till en sluten, arrogant person, medveten om att han tillhör landets nya överklass. Ali förblir politiskt engagerad, trots att det är riskabelt, och vid ett tillfälle under studenttiden hamnar han i fängelse. Men han är flitig i sina juridiska studier och blir så småningom en anlitad advokat. Han får många uppdrag och därmed inblickar i vad som pågår under ytan. Lilas blir psykolog och upptäcker andra sidor av detta samhälle.
Utvecklingen går inte precis mot det bättre för de flesta algerier. Ett fåtal kan berika sig genom olagliga mellanhavanden och personliga kontakter med den allsmäktiga statsapparaten, om de inte själva tillhör den. Censur och hemliga arresteringar breder ut sig. Överbefolkningen tilltar, inte minst i huvudstadens alltmer nedgångna hyreskvarter. Ali och Lilas vill flytta därifrån, så mycket mer som deras äktenskap knakar i fogarna efter det första barnets födelse. De vill bygga en villa. Men i den korruption som råder går det inte att få arbetet gjort.
Rädsla och en känsla av förödmjukelse tränger sig in i människornas sinnen. Mot romanens slut råder sedan flera år domedagsstämning i landet. Ledningen för den breda oppositionen mot den auktoritära och korrupta militärregimen har hamnat i händerna på islamisterna, som alltmer tvingar sina regler och föreskrifter på folket i dess dagliga liv. Ett nytt blodigt krig, denna gång ett inbördeskrig, står för dörren.
Sammanvävningen av det personliga och sociala har gett ett mycket lyckat resultat i denna roman. Övertygande porträtt ges av en man och en kvinna och hur de försöker komma till rätta med sin besvärliga tillvaro. Och en bättre skildring underifrån av hur Algeriet har utvecklats under dessa decennier torde vara svår att hitta.
