arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

På den skinande världens undersida


På den skinande världens undersida


Arundhati Roy
Den yttersta lyckans ministerium
(The Ministry of Utmost Happiness, 2017)
Översättning: Peter Samuelsson
Brombergs förlag, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018


Omslag Den yttersta lyckans ministerium

De små tingens Gud kom som en blixt från klar himmel. Den hyllades, prisbelönades och lästes. Och såldes i miljontals exemplar. En äkta bestseller. Roy själv verkade dock inte enbart lycklig över ståhejet. Nästa gång kanske jag skriver en worst-seller, sa hon i en intervju. Kanske är det det hon nu har försökt sig på. Fast i så fall har hon misslyckats rejält. Jag råkade vara i Indien när boken just kommit ut. På Bangalores flygplats tänkte jag plocka upp den men kunde inte hitta den – av ett skäl jag snart insåg – den fanns i så många exemplar att den måste staplas upp för sig, på en egen pall, intill kassan.

Det här är således Roys roman nummer två, den i 20 år efterlängtade och sedan länge förebådade. Men varför är den så konstig? frågar somliga. Den liknar mer ett utkast än en färdig roman, påstår andra. Och ändå är det så mycket Arundhati Roy i den. Språket glittrar – som förr. Ursinnet fräser – mer än nånsin. Den yttersta lyckans ministerium är vår tids motsvarighet till Rushdies Midnattsbarnen i det att den binder samman Indiens moderna historia med vårt här och nu.

Romanen börjar och slutar med saker som verkar helt och hållet välbekanta för oss i väst på 2010-talet – först är det transsexualitet och kamp för identitet och ett tryggt rum och alldeles på slutet grova sexuella övergrepp mot kvinnor (som i detta fall sker i fullständig medieskugga).

Det som finns däremellan är dock något annat än vi är vana vid.

Boken har två huvudpersoner. Det är först Aftab, som i likhet med boken själv är efterlängtad men visar sig vara något annat än det förväntade. De fromma muslimska föräldrarna i Old Delhi har drömt om en son men får ett barn med två könsorgan, en hermafrodit. I tonåren lämnar denne föräldrahemmet, byter namn till Anjum och finner ett nytt hem i Khwabgah, Drömmarnas hus, där en grupp hijras, transsexuella personer, lever i en storfamilj.

Den andra är Tilo från Kerala, en brinnande men också gåtfull aktivistkvinna som omges och skyddas av tre män, vilka kommer att vara omväxlande varandras bästa vänner och dödsfiender.

Romanens genomgående tema är att alla krig och övergrepp, allt förtryck som finns i samhället, återspeglas i människornas inre. Men makten gör allt för att skyla över detta med PR-medveten storytelling och alternativa sanningar.

Shining India! utropade det hindunationalistiska BJP i början av 2000-talet. Bort med bilden av Fattigindien, fram med den optimistiska vyn! Javisst, svarade den rika världen: 300 miljoner indier är redan nästan som vi i väst, urbana konsumenter, the new citysumers. Indien är redan världens nya favoritsupermakt, premiärminister Narendra Modi världens nya favoritnationalist.

Om de 300 miljonerna har det skrivits många utmärkta romaner. Men det vill inte Roy göra om. Hon visste förstås att hennes andra bok skulle bli en storsäljare alldeles oavsett innehåll. Så därför ville hon gripa tillfället att berätta om det andra, de andra; den skinande världens undersida av döda floder, inbördeskrig, våldsmobbar, fördrivna stamfolk och alla miljontals människor som måste överleva på 20 rupier om dagen. Därför skickar hon ut Anjum på en pilgrimsfärd till Gujarat. När hon återkommer är hon svårt traumatiserad efter att ha hamnat mitt i de våldsamma upploppen och morden på muslimer som inträffade 2002 och som passivt övervakades av Gujarats egen chefsminister. (Hans namn var Narendra Modi.)

Tilos Gujarat blir Kashmir, världens vackraste dal, martyrernas land, ”där att dö blivit ett sätt att leva”. Och med ett inbördeskrig som Roy kallar det perfekta kriget, eftersom det varken kan vinnas eller förloras.

Fast allt detta har Arundhati Roy redan behandlat i flera böcker. Så varför en roman? För att enskilda människors inre, deras inkonsekvenser, rädslor, mod bara kan skildras i en sådan. För att de blixtlika upplevelserna av skönhet, och ja, också lycka, måste skildras genom skönlitteratur. Och Arundhati Roy gör det som nästan ingen annan i sin samtid.

Till slut går historierna om Tilo och Anjum ihop. Anjum har efter Gujarat bosatt sig på en kyrkogård där flera generationer av hennes släktingar ligger begravda, sedan uppfört ett litet hus och till sist öppnat ett egendomligt pensionat bland gravarna för människor och djur som behöver en säker tillflykt. Dit kommer Tilo med ett litet barn som hon kidnappat/adopterat. Det finns en gåta kring detta barn, men hemligheten avslöjas på de sista förfärliga och gripande sidorna i boken, vars innehåll inte ska avslöjas här.

 

JAN-ERIK PETTERSSON

Senaste numret

Indienexpressen
Ordinarie pris
99 kr

Indienexpressen

Karavan

Enhetspris per