Recenserat
På djurens bakgård
Sun-mi Hwang
Hunden som vågade drömma
(Pureun gae jangbal/The dog who dared to dream, 2012)
Översättning från engelskan: Hanna Svensson
Norstedts, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2017
I den animerade klassiska barnteveserien Fablernas värld läser Ugglan sedelärande historier ur tidningen och slår, som nog många minns, fast:
Där kan man läsa hur allting är
och hur det står till med både folk och fä
(…)
Här står vad djuren gör och tänker
Djur har också mänskors känslor
Djuren är väl också mänskor
Ja, det är just vad dom är
I fablernas värld
Det Ugglan konstaterar i den kända sången sammanfattar också den sydkoreanska författarinnan Sun-mi Hwangs saga – eller fabel – Hunden som vågade drömma. Fast här är det inte Ugglan som har ordet och berättar utan Tufsen, en blåsvart tik i en kull bruna hundar. När berättelsen börjar är Tufsen en diande valp. I arton korta kapitel följer vi sedan Tufsen från vaggan till graven, från valp till gammal avelstik.
I rakt skrivna kapitel illustrerade med stiliserade tuschteckningar görs iakttagelser som samtidigt fångar stämningar och oformulerade känslor. En sorts meditationer förmedlade från djurens perspektiv. Här ligger bokens egenart och styrka.
Hunden som vågade drömma är en stillsam historia om vardagslivet i en inte namngiven sydkoreansk stad i en icke angiven tid. Här framlever människor och djur sina liv sida vid sida, men där djuren alltså är de som både har ett språk sinsemellan och som iakttar och förstår allt vad människorna gör och pratar om.
Medan Farmor och Farfar Gaphals bor i huset uppehåller sig hundarna på bakgården. Farfar lagar cyklar, har en skrotverkstad och är hunduppfödare. Farmor sköter det mesta. På åkern intill odlar de grönsaker. På bakgården finns även grannhusets elaka katt som river och klöser omkring sig när han inte från von oben på murkrönet iakttar och filosoferar om världen. Så småningom flyttar så Svägerskan in – en höna farfar får i present för att tillagas och återställa hans hälsa (så blir det nu inte). Hönsbuljong på nynackad höna är nämligen en hästkur för avtagande krafter, liksom hundhår botar hundbett. Förhållandena är enkla, och närmare flora och fauna än teknik och modernitet.
Sun-mi Hwangs berättelse är en saga som varken handlar om kungar eller prinsessor, troll eller häxor. Utan en fabel som ger djuren röst och låter dem bli huvudpersoner. I centrum för denna vardagsfilosofiska historia står de hårda dagsvillkoren som bokens huvudpersoner – djur som människor – lever under. Här gäller det att få ihop till nödtorften, ställa mat på bordet. Fast då gäller det också att hålla ihop även om det innebär att de små valparna tas ifrån Tufsen och säljs.
Ur berättelsen växer en känsla för vikten av samhörighet fram. Bakgårdens djur och människor håller trots allt ihop. Även om de många gånger bokstavligen är som hund och katt så tvingar villkoren dem att göra gemensam sak, göra det bästa av situationen. En solidaritet utifrån sakernas tillstånd, inte något som bara sägs för att det låter bra.
På bakgården står också persimonträdet likt kyrkan mitt i byn. Där gräver Farfar ned valpar som inte varit starka nog att överleva, för att istället bli näringsrik mull åt frukten. Intill trädet bygger han på ålderns höst en spiraltrappa för barnbarnen att klättra i, och från den kan de också plocka de mogna röda bären. Spiraltrappan visar sig som Jakobs stege även leda hela vägen upp till himlen … Allt är en enhet och hör ihop; Sun-mi Hwangs berättelse är en sedelärande historia.
Hanna Svenssons översättning fångar kongenialt sagotonen – hon har tidigare också översatt Sun-mi Hwangs bästsäljare Hönan som drömde om att flyga. Här i Hunden som vågade drömma hittar hon den melankoliska klangen för de karga villkor människorna och djuren lever under på Farmor och Farfar Gaphals bakgård. Alltmer koreansk litteratur översätts nu till svenska. Absolut ingen skugga över Hanna Svensson, men: varför översätts den inte direkt från koreanska istället för från engelskan?
Människans bästa vän är som bekant hunden. Men Sun-mi Hwangs sensmoral lär oss också att hundens bästa vän är människan. I varje fall i fablernas värld.
