arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

På drift och på jakt efter ett liv


På drift och på jakt efter ett liv


Valeria Luiselli
De förlorade barnen – ett arkiv
(Lost children archive, 2019)
Översättning: Niclas Nilsson
Rámus förlag, 2020

Texten publicerades i Karavan nr 3/2020

Sommaren 2014 rapporteras en snabb ökning av migranter som försöker ta sig in i USA från Mexiko. Jag åker i bil i Texas och New Mexico inte långt från gränsen och hör nyhetssändningarna, ser flyktingarna. Fattiga människor från Honduras, Guatemala och El Salvador som satt sina liv på spel för att korsa gränsen och förverkliga sina drömmar om arbete och ett bättre liv. Många försvinner i Rio Grandes vattenvirvlar, går vilse i de vidsträckta ökenområdena när de försöker korsa gränsen, eller bara försvinner. Åtskilliga är ensamkommande pojkar och flickor.

Två år senare blir Donald Trump president på bland annat löftet att bygga en mur mot Mexiko för att hindra migranterna att korsa gränsen.

Det är också sommaren 2014 som författaren Valeria Luiselli, född i Mexico City 1983, börjar skriva romanen De förlorade barnen – ett arkiv. Det kommer att ta henne fem år att bli klar. Nu finns boken på svenska i stil- och tonsäker översättning av Niclas Nilsson.

Huvudpersonerna är en New York-familj, en mamma och en pappa i trettioårsåldern med varsitt barn från tidigare relationer: en pojke på tio och en flicka på fem år. Föräldrarna är ljuddokumentarister – mamman ser sig också som hårdnackad politisk journalist. När romanen börjar har de precis packat bilen med fem lådor ljudutrustning, böcker och kartor. De lämnar The Big Apple, beger sig västerut mot Arizona och gränsen mot Mexiko för att genomföra varsitt dokumentärprojekt. Pappan intresserar sig för hur nybyggarna i slutet av 1800-talet drev Geronimo och hans chiricahuaapacher på flykt, medan mammans avsikt är att dokumentera vad som händer de papperslösa barn på flykt som internerats vid USA:s södra gräns. Barn som flytt våld och övergrepp för att bygga sig en framtid. Samtidigt knakar föräldrarnas förhållande i fogarna och resan blir också ett test på om de ska hålla ihop.

Från New Yorks megametropol färdas familjen genom en avfolkad landsbygd. En roadstory som osökt för tankarna till Jack Kerouacs På drift. Hans författarskap kommer också mycket riktigt på tal under resan, och det är ingen händelse. För som Luiselli skriver i efterordet är "De förlorade barnen delvis ett resultat av en dialog med många olika texter, samt med andra, icketextuella källor". Men om Kerouac skildrade sin tids jakt på individuella beatnik-kickar i ett 50-talsamerika på väg in i modernitet och medelklassliv, så beskriver Luiselli en medelklassfamilj på drift i ett Amerika som inte längre är great, på jakt efter ett liv som kan hålla ihop dem som familj och som individer. Ett liv med utrymme för både självförverkligande och kollektivt ansvarstagande.

Så småningom når de fram till chiricahuaapachernas reservat, från vilket apacherna en gång alltså fördrevs av nybyggarna. Ett urlandskap där barn på flykt nu försvinner, osynliggjorda. Vår tids förträngda realitet. Luiselli synlig- och levandegör denna vår blinda fläck genom att låta mamman återkommande läsa högt ur en bok från sitt researchmaterial, Elegier för förlorade barn, för att besvara pojkens alla frågor om vad de är med om. De ensamkommande barnen liksom skulden till chiricahuaapacherna lämnar inte familjen någon ro.

Valeria Luiselli laddar romanen med lager av berättelser, utvikningar och tolkningar som dock aldrig tynger helheten; berättandet löper lika lätt och bekvämt som familjen färdas i bil genom landskapet. Samtidigt som resan tvärs över kontinenten drar in läsaren i deras samtal och inre monologer, inre och yttre konflikter. Plötsliga stopp och händelser under färden kastar en ut i det oväntade.

Efterhand växer romanens kalejdoskopiska och långsamma resa till ett intressant porträtt av vår tid och vårt samhälle; till en uppgörelse med vårt förflutna, vår samtid och oss själva.

De förlorade barnen är en på samma gång lättillgänglig och mångbottnad roman. Bedövande vacker som chiricahuareservatets orörda natur, samtidigt en smärtsam påminnelse om migranterna som försöker korsa gränsen men aldrig når fram. Familjen kommer förvisso fram, med sensmoralen: resan är målet.

 

GERT LUNDSTEDT