Recenserat
Poetisk och drabbande dagboksroman
Wendy Guerra
Alla ger sig av
(Todos se van, 2006)
Övers. Marika Gedin
Bokförlaget Tranan, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2012
Nieve Guerra är okuvlig.
Under sin tidiga uppväxt får hon regelbundet stryk av sin ”far” (han ges inget namn i boken). Alkoholiserad, dysfunktionell och pervers hävdar han att han ska ha vårdnaden om dottern fast han är oförmögen att ta hand om sig själv. Han tål inte att mamman börjat om och gift sig med Fausto, en svensk man som jobbar på ett kärnkraftverk. När Nieves far ”hälsar på” sin dotter är han full, skriker och är omöjlig att föra samtal med; en söndag ger han sig på Fausto och slår honom på käften inför alla på stranden. Han drar vårdnadstvisten om dottern till domstol. Och vinner. En kvinna, förstår man, ska veta sin plats och ett barn har ingen talan. Såväl hans beslut att rättsligt driva vad han egentligen inte bryr sig om (dottern) som domen att ge en psykopat vårdnaden om vad rättsstaten är satt att skydda (barnet) grundar sig i ett och detsamma: machism. Domstolen dömer Nieve till att bo hos sin far under tre år. En kvinnlig tjänsteman i rätten viskar upprepat till Nieve: ”Revolutionen kommer inte att överge dig”. Varefter hon i pappans bil åker till Escambray i bergen där han jobbar i en teatergrupp. Mamman – konstutbildad och med jobb på en radiostation – får resa långt för att besöka dottern. ”Jag kommer inte att få träffa henne på en månad. Nu är allt slut” skriver Nieve i sin Dagbok.
Dagboken blir hennes livlina. Dagboken överger henne inte, den kan hon lita på och vad det lider hjälper skrivandet henne att hålla isär saker och hålla ihop sitt liv.
Så börjar Wendy Guerras dagboksroman Alla ger sig av om Nieve (som betyder snö). Inifrånskildringen med sina två delar, bandomen och tonåren, följer utvecklingen från 1978 och småårens beroende över de formerande tonåren fram till 1990.
Inledningsvis skriver Wendy Guerra att hennes egen uppväxt och dagbok ligger till grund för Alla ger sig av. Dagboksroman som genre ger Guerra möjligheten att komma ifrån fiktionens distansering eftersom berättelsen i grunden är verklig och inte uppdiktad. Samtidigt ger den henne möjligheten att just som en omdiktning av den riktiga dagboken knåda texten litterärt och göra den både mer drabbande och poetisk i jämförelse med originalet. Hon lyckas med bådadera. Poesi är dessutom en uttrycksform som ligger för Wendy Guerra, hon debuterade som poet när hon var sjuton år. Tre diktsamlingar har tillåtits komma ut på Kuba, men däremot, enligt förlagspresentationen, ingen av hennes tre romaner. Vilket understryker det kulturrepressiva klimatet på Kuba, och att Guerras böcker och litteratur i allmänhet är sprängstoff .
Nu är inte Alla ger sig av någon uppgörelse med den kubanska kommuniststaten, som den till exempel generationskamraten Zoé Valdés (hon har gett sig av) ägnar sig åt i romanen Vårt dagliga bröd där hon låter huvudpersonen konstatera att revolutionen är värd ”nada” (intet). Wendy Guerra (hon har stannat kvar) skildrar istället hur Nieve från barn till kvinna vaknar upp och blir medveten. Barnet ser och registrerar, medan kvinnan Nieve reflekterar och drar slutsatser. Tonåringen börjar inse moderns tillkortakommanden, begripa att stanken från grannhuset har med livsmedelsbrist att göra, ana att husraset tvärs över gatan indirekt hänger samman med att alltfler vänner ge sig av ...
Därtill glömmer Nieve aldrig sin bakgrund, mycket tack vare Dagboken. Genom skrivandet försöker hon förstå och hitta sig själv, se sig som en pusselbit i ett sammanhang. Precis som läsaren ser Nieve allt tydligare och i ett sammanhang.
Lagom hon blir kvitt sin tyranniske far så kommer nya män in i hennes liv. Vänner och älskare: klasskamraten från konstskolan, Alan, som tycker att Nieve sviker idealen när hon förälskar sig i den erkände konstnären Osvaldo som lockar med det Kuba inte har, och filmaren Antonio som fallit ur överklassen och söker efter en inre utväg.
Där första delens uppväxtskildring är registrerande och konstlös ger Guerra i den andra delen utrymme för stämningar och det psykologiska, och går på djupet med Nieves okuvlighet och starka livsdrift. Sexdebuten med Osvaldo och kärleksskildringarna med Antonio är bland de starkaste och mest erotiska jag läst.
Med små medel blir så även det privata politiskt, och Kubas verklighet inte bara en fråga om att ge sig av eller stanna.
I Karavan nr 4/2011, med fokus på kvinnliga karibiska författare och deras självbiografiska skrivande, finns en intervju med Wendy Guerra i tre delar.
