Recenserat
Postkolonial flanörroman med New York i sikte
Teju Cole
Öppen stad
(Open City, 2011)
Översättning: Erik MacQueen
Natur & kultur, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Teju Cole är ett nytt författarnamn, väl värt att lägga på minnet. Nyligen gästade han den nystartade litteraturfestivalen i Stockholm, som ägde rum på Moderna Museet i oktober. Han kan beskrivas som en nigeriansk-amerikansk författare, fotograf och konsthistoriker. Han föddes i USA år 1975, som son till nigerianska föräldrar, växte upp i Nigeria, men flyttade tillbaks till USA vid 17 års ålder, och är idag bosatt i Brooklyn, New York. Den roman, Öppen stad, som nu givits ut i tonsäker svensk översättning av Erik MacQueen, brukar ibland beskrivas som hans debutverk. Det är inte riktigt sant – redan år 2007 publicerade han, på ett nigerianskt förlag, kortromanen Every Day is For the Thief, vars huvudperson är en ung man som återvänder till Nigeria efter flera års bortavaro, och som med skarp blick iakttar vardagslivet i Lagos. Dock är Öppen stad definitivt Coles litterära genombrott – ett verk som blivit hyllat av en nästan helt enig kritikerkår både i USA och på andra håll i världen.
Romanen kan sägas ha två huvudpersoner. Den ene av dem är den från Nigeria utvandrade unge mannen Julius, en psykiatridoktorand som ägnar större delen av sin lediga tid åt att ströva omkring i New York och reflektera över vad han ser och hör. Den andra huvudpersonen är just staden New York, en senmodern metropol, på mer eller mindre uppenbara sätt präglad av elfte september-attackerna. Visserligen minns Julius då och då sina uppväxtår i Nigeria, och dessutom ägnas några kapitel åt en vistelse i Bryssel, där han litet håglöst söker efter sin tyska mormor, men det är ändå hans komplicerade förhållande till New York som är det centrala i texten.
På det yttre planet händer knappast något, vilket man väl heller inte kan förvänta sig av en berättelse vars huvudperson är en betraktare av, snarare än en deltagare i, livet. Betraktelserna är stundom rent estetiska – sällan har man sett så vackra beskrivningar av New York – stundom filosofiska, historiska och/eller sociala. Likheterna med den klassiska flanörromanen, från förra sekelskiftet och framåt, ligger förstås i öppen dag, men här finns även intressanta olikheter – kanske skulle man kunna kalla Öppen stad för en postkolonial flanörroman. Påfallande ofta stöter Julius på personer och platser som påminner honom om exempelvis slaveriet, förintelsen, och försöken att utrota Amerikas urbefolkningar. Hans blick är skarp och genomträngande, men för det mesta nöjer han sig med att blott registrera – de långa, vindlande och intrikat uppbyggda meningarna, som rör sig framåt i lugn och maklig takt, lämnar knappast något utrymme ens för personliga kommentarer, än mindre för starka känslouttryck. Julius håller de medmänniskor, han möter, på armlängds avstånd, och tar direkt illa upp när afrikan-amerikaner, haitier och andra av liknande ursprung kallar honom för ”broder”.
Hans tonfall är ständigt detsamma, oavsett om han reflekterar över Mahlers symfonier, Vermeers målningar, Walter Benjamins essäer eller bottenlösa avgrunder av mänskligt lidande. Mot slutet av romanen får vi ett stycke information om vår huvudperson, som starkt påverkar vår bild av honom. Ett minne ur det förflutna – ett smärtsamt och skuldtyngt minne – väcks till liv, men ingenting tyder på att Julius blir i egentlig mening berörd då han ställs inför det. Han flanerar lugnt vidare genom livet, och romanen utmynnar i ännu en reflektion över en bortglömd episod ur New Yorks historia, skildrad på samma konturskarpa, men i grunden distanserade, sätt som allting annat.
Hur är det då med romanens andra huvudperson – New York? Varför titeln Öppen stad? Enligt Haagkonventionerna innebär begreppet att en stad i krigstid inte ämnar försvara sig vid ett befarat fientligt anfall, utan låter fienden besätta staden utan strid, detta för att undvika onödig förstörelse och blodsspillan. Kan New York betraktas som en öppen stad i överförd bemärkelse – en stad som är öppen för alla slags människor, men där ingen egentligen integreras? Kan Julius betraktas som ett slags öppen stad – en person som öppnar sig för världen utan att egentligen låta sig införlivas i den? En fördomsfri, klarögd betraktare, eller en etiskt och emotionellt rotlös – kanske rentav empatistörd – människa?
Teju Coles särpräglade text lämnar, som synes, många frågor i sitt spår, och kan, på flera sätt, rubba läsarens sinnesfrid. Utsätt er för den! Ni lär inte ångra er.
