Recenserat
Profet i nationalistisk skrud
Kader Abdollah
Sändebudet
(De boodschapper, 2008)
Övers. Ingrid Wikén Bonde
Norstedts förlag, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
”Men Mohammad, vi befinner oss i den heliga månaden Ramadan. Och det är förbjudet att föra krig under Ramadan. Varför gör vi det här?” frågade en av anhängarna.
”Jag bestämmer ingenting”, sade Mohammad. ”Jag vet inte varför. Allah bestämmer. Han är allvetande. Och det är inte något vanligt krig, utan ett heligt krig. Ett krig för Allah.”
”Mohammad, är det röveri eller är det krig?” frågade en annan.
”Det är ett heligt röveri. Så uppfattade jag det” sade Mohammad.
Med den gröna fanan i högsta hugg leder profeten sitt plundringståg. Berusad av makten rusar han framåt, rövar och erövrar. I sin senaste roman Sändebudet har den iransk-holländske författaren Kader Abdollah valt att ge sitt eget porträtt av en omdiskuterad profet. Fram träder en berättelse om hur en ung visionär, med drömmar om att ”civilisera” sitt land och sitt folk, allt mer börjar likna en krigsherre i ledningen för ett civilisationens korståg. En berättelse om hur makten skriver sin egen historia.
Mohammad är nyss avliden och världen ännu förundrad över hur denna ”obildade analfabet” kunde skapa sig ett så mäktigt rike. Nyss färdig med uppdraget att sätta ihop en godtagbar version av Koranen på kalifatets order, börjar Mohammads adoptivson Zayed pussla ihop fragment ur profetens liv. Tätt i hälarna följer han en eftertänksam ung Mohammad, som förundras över grannländernas välstånd och söker en lösning för det egna landet.
Det stora Persiska riket fick Mohammad att vakna. Landet hade ofantliga rikedomar. När vi i Mekka tänkte på perserna tänkte vi på guld, vackra kvinnor, frukt, konungar och drottningar. Och på deras profet Zarathustra. I jämförelse med Persien var vårt land en efterbliven plats på jorden, en sandlåda.
Varje land hade någon gång i tiden ägt en civilisation. Inte vi, aldrig.
Varje civilisation hade någon gång i tiden ägt en Bok. Inte vi, aldrig.
Allt mer övertygad om att svaret stavas i termer av en Bok och en religion, börjar Mohammad få sina uppenbarelser och predika för det rätta sättet att leva. Det finns bara en Gud, Allah. Han är allvetande och hans budskap bör man underkasta sig. Mohammad hånas av den egna mäktiga släkten och de övriga köpmännen. Sakta men säkert överger han sitt saktmod. Gång på gång hävdar han att endast hans gud är det enda, endast denna enda gud ska ges plats i det heliga gudatemplet Kaba och endast denna profet ska underkastas och lydas. Också av sina anhängare uppmanas han att överge den ”lealösa” hållningen. ”Du är inte Jesus.”
Så Mohammad skaffar sig en egen armé. Diplomatiskt köpslår han med allt och alla, släkten försöker han blidka med middagsbjudningar och hotelser, generaler kuvar han genom att ta deras döttrar till hustrur, kvinnorna köper han med smycken. Med ”ändamålet helgar medlen” för ögonen och ett försvar av våldet med hänvisning till sin världsförbättrarmission för han regelrätta krig. Sina misslyckanden skyller han på den allvetande, på den som sitter inne med alla svaren. Profeten börjar allt mer likna en beräknande Napoleon på ständig jakt efter guldet och det jordiska paradiset.
Kader Abdollahs profet blir alla ambitioner till trots ingen ny Mohammad. Den nya tolkning som boken eftersträvar är i själva verket en gammal historia, kanske lika gammal som religionen själv. Spekulationer kring denna profet, med sina dubbla budskap om frid och heliga krig, befrielse och förslavande, har tidigare vädrats i ett flertal romaner och analyser av hans liv. I Kader Abdollahs version är antydningarna få, snarare skrivs läsaren på näsan och motiven till de heliga krigen och de gudomliga budskapen deklareras alltför tydligt och högröstat. Sorgligt nog pryds denna makthungriga general till profet inte sällan med de attribut som i dagens media mer förknippas med anonyma terroristledare i ett avlägset ökenland.
Det som framför allt gör mig besviken på boken är att Kader Abdollahs profet allt som oftast tar avstamp i en persisk nationalistisk föreställning om islams erövring av det storslagna persiska riket, riket som med sin bländande civilisation och sin egen religion inte kunde jämföras med sin ”efterblivna” granne. Sändebudet lämnar en bitter eftersmak av hur en blind samtid projicerar sina föreställningar på historien.
