Recenserat
Resa i dunkel i föräldrarnas fotspår
Dinaw Mengestu
Att tyda luften
(How to read the air, 2010)
Övers. Helena Hansson
Albert Bonniers förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
I den etiopisk-amerikanske författaren Dinaw Mengestus Att tyda luften korsklipps det mellan tre sammanlänkade historier. I nutid skildras läraren Jonas Woldemariams liv i New York med sin flickvän Angela, deras falnande relation, och Jonas försök att hantera sin faders död. Parallellt med detta återberättas Jonas påföljande resa mot Nashville, Tennessee, en resa i föräldrarnas fotspår som också är Jonas försök att förstå de föräldrar han haft sporadisk kontakt med som vuxen. Den tredje berättelsen är föräldrarnas ursprungliga resa mot countryns mecka, ett substitut för den smekmånad de aldrig fick eftersom de skiljts åt strax efter sitt bröllop.
I takt med att de tre historierna vecklar ut sig framträder sambanden mellan dem. Jonas uppväxt med en våldsam far och en deprimerad mor, hans riktningslösa vuxna liv och föräldrarnas katastrofala resa söderut återges i psykologiskt inkännande scener. Rakt och komprimerat presenteras istället faderns plågsamma upplevelser av att som regimkritiker i Etiopien fly till Sudan och vidare till Europa och moderns erfarenhet av att giftas bort med en man hon inte känner och sedan återser efter tre år. Genom berättelsen knyts den äldre generations öden till den yngres i dennas vilja att förstå sig själv.
Så kunde det i alla fall ha varit tänkt. Men historien förblir ofärdig. Samband antyds snarare än klarläggs och mycket i händelsekedjorna liksom hos karaktärerna förblir dunkelt. I romanen blir resultatet av genomlysningen av det förflutna snarare ofullständighet och förvirring än förståelse.
Till viss del förklaras denna oklarhet av berättarperspektivet. Det är Jonas som berättar och det är hans ibland bristfälliga vetskap som styr historien. Men Jonas är också en mycket opålitlig berättare. Han ljuger, gissar, fantiserar och kommenterar sina egna lögner, och i slutändan tiger han lika mycket som han talar. Vad som faktiskt har hänt i romanens värld är inte lätt för läsaren att avgöra, särskilt inte som den högljutt erkända lögnen mycket väl kan vara en förklädd sanning. Osäkrandet av berättelsen hänger samman med ett av romanens teman: exploateringen av de historier människors livsöden bär på. Här delar romanens berättare – som före lärarjobbet arbetar med att nedteckna och ”förbättra” flyktingars historier för en hjälporganisation – och dess författare den tvetydiga ställning i vilken de serverar det främmande för en publik som (kanske) hungrar efter det exotiska.
De motstående drivkrafterna att berätta för att förstå och att berätta för att dölja skapar en dubbeltydighet som går genom hela romanbygget. Att tyda luften är mångordig – ibland nästan pratig – inkännande och insiktsfull och på samma gång undanglidande, ibland irriterande vag och skissartad. Dinaw Mengestu har skrivit en bitvis vacker familjetragedi som också behandlar återberättandets problem, men luckorna i berättelsen gör att läsaren lämnar boken med känslan av att ha missat något väsentligt. Och det var knappast syftet.
