Recenserat
Rushdie kommer loss som satiriker
Salman Rushdie
Quichotte
(Quichotte, 2019)
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers Förlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020
Don Quijote är en roman om en kille i Spanien runt år 1600 som har en massa snurriga idéer och som dessutom försöker förverkliga dem. Hans vänner prästen och barberaren förstår varför han är som han är. Han har läst för många deckare – eller riddarromaner som det hette på den tiden. Därför eldar de upp delar av biblioteket, men det hjälper föga. Det blir i själva verket värre, för nu omvandlar han sig till en fysisk stridsman, ”riddaren av den sorgliga skepnaden”, och ger sig ut på en roadtrip på den soldränkta spanska slätten. Ridande på sin halvdöda kuse Rocinante och med den fattige grannbonden Sancho som väpnare utkämpar han väldiga slag mot väderkvarnar, fårskockar och vinbälgar.
Miguel de Cervantes skrev den första stora litterära satiren, en bok som riktar sig mot riddarepiken men också mot den allt mer verklighetsfrämmande spanska adeln med dess tro på imperiet, den stora armadans oövervinnerlighet, på limpieza de sangre, det rena blodet, som skiljer kristna från morer och judar. Vi känner igen det där och brukar kalla det för alternativa fakta.
Nu 2020 uppträder Don Q i gestalt av Ismail Smile, en Mumbai-född f.d. professor som emigrerat till USA, fått en stroke, blivit personlighetsförändrad, fått anställning som handelsresande i en släktings skumma men framgångsrika läkemedelskoncern och dessutom blivit sjuklig storkonsument av skräp-TV.
Denne nye Don Q har skapats av Salman Rushdie. Och det tycks vara en nästan för perfekt idé. Vem bland moderna författare är mera quijotesk än Rushdie, han som har utsatts för hat och hot och hån, som dragit omkring i världen, flyende ibland, av fri vilja ibland, med huvudet bland molnen och med en osviklig förmåga att reta upp sina medmänniskor?
Och man måste säga att han kommer loss som satiriker i denna bok om den moderna Don Q:s vingliga resa – inte till häst utan i en ”pistolgrå” Chevy Cruze – genom det land som har omskapats av Don T.
Material saknas inte. Kvarnvingarna snurrar överallt. Alla ska med, som sossarna sa en gång. Alla och allt. Kändisar, popkulturella figurer, Netflixserier, aktuella teman: rasismen, högerpopulismen, misstänksamheten mot främlingar, trumpismen, opioidkrisen, med mera. Få personer i detta Sverige, som ändå är orimligt fixerat vid amerikansk populärkultur, skulle klara ett läxförhör på den här romanen och dess olika anspelningar. Javisst, det blir väl mycket. ”Kan ingen avinstallera Google på Rushdies dator?” suckar en brittisk recensent.
Men om nu boken kan kännas överarbetad som helhet, så är den om man tar vissa, och faktiskt riktigt många, enskildheter för sig, en rolig och bitvis lysande läsupplevelse. Och romanen bygger verkligen upp en känsla av den värld och tid vi lever i, och inte minst det tryck mot skallen som den skapar. ”Den elektroniskt spridda hysterins tid, i vilken ord blivit bomber som exploderar i ansiktet på dem som använder dem och varje offentligt uttalande är detsamma som att trigga en serie sådana explosioner.”
1600-talet var barockt och det är denna roman också, liksom den tid vi lever i. Ömsom riddarroman och TV-serie i 10 delar med okänt antal säsonger, ömsom blodigt allvar.
Det finns dock ett stort tema som förenar originalets och pastischens Q: den orimliga, osanna men icke desto mindre reellt existerande kärleken. Don Quijote av La Mancha drar ut i strid som en hyllning till sitt hjärtas dam, Dulcinea av Toboso (baserad på en kvinna i den verkliga verkligheten som heter Aldonza Lorenzo och är bra på att salta in gris). Den underbara damen i Quichotte heter Salma R (hm!), en indiskättad, tokhyllad talkshowvärd i en kommersiell TV-kanal.
Sedan Smile-Quichotte fått sparken som försäljare fyller uppvaktningen av henne hans liv. Det kanske också är därför han blir allt galnare, för den stora kärleken kräver offer, kräver en detronisering av förnuftet, en spark åt sansen och ett finger åt måttan. Hur det slutar? Ja, låt oss säga så mycket som att de närmar sig varandra successivt under romanens gång.
Och hur går det med den dårpippi som utspelas på samhällets nivå? Vet ej, kvarnarna lär mala vidare. Men den stora och enligt samtidens övertygelse oslagbara spanska armadan seglade i kvav 1588 av egen kraft. Det är ett historiskt faktum som tål att tänka på.
