Recenserat
Rushdie kör så det ryker i mirakelsaga
Salman Rushdie
Luka och livets eld
(Luka and the Fire of Life, 2010)
Övers. Hans Berggren
Albert Bonniers förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
Luka är en yngre bror till Harun från en tidigare bok av Salman Rushdie, Harun och Sagornas hav (på svenska 1991). I Luka och livets eld inleder han sin karriär som mirakelman vid tolv års ålder, då han befriar en hel cirkus där djuren behandlas illa av den ondsinte direktören kapten Aag. Som tack får han på halsen cirkusens två mest hopplösa artister – en hund som heter Björn och en björn som heter Hund. Kapten Aag slår dock tillbaka med en hemsk vedergällningsattack som försänker Lukas älskade far, den evige historieberättaren Rashid Khalifa, i en sömn djupare än Törnrosas.
Vad värre är – plötsligt ser Luka fadern stå utanför huset. Men denne nye far är ett genomskinligt spöke, en dimgestalt, som fylls upp och tar fast form allt eftersom den riktige Rashid töms på liv. Luka förstår att goda råd är dyra. Om inte denne Ingenpappa ska ta hans riktige pappa ifrån honom måste han ta Hund och Björn med sig på en lång och svår resa till Kunskapens Berg för att stjäla Livets Eld, det enda stoppa faderns borttynande.
Så vitt jag förstår bör denna nya bok av Rushdie läsas av någon som har en femårings fantasi, en fjortonårings hand med dataspel och en sextioårings beläsenhet avseende religiös och mytologisk litteratur. Om man inte motsvarar de kraven, och därmed missar en del saker, så gör det ändå inte så mycket. Det är bara att läsa vidare, för här händer det nya grejer hela tiden. Någon skjuter Luka i småbitar med en jättestor bazooka, men han samlar snart ihop sig igen, för han har ju åtskilliga liv sparade; antalet kan han avläsa högst upp till vänster i synfältet. Luka och hans vänner kör så det ryker tvärs genom tavlor, landskap, äventyrsspel, tecknade serier, berättelser – Alice i Underlandet, Hieronymus Bosch, Harry Potter, Super Mario, Gullivers resor, Tusen och en natt. De kommer till Respektoratet av Jag, jätteråttornas rike, där alla är extremt lättstötta och kräver erkännande av sanningen att två och två är fem. Råttorna ligger i krig med landet Ott där det bor uttrar som är omåttliga i allt, bråkar och skriker och älskar att retas. När råttorna svarar så skickar uttrarna ut flottiljer av flygande mattor som överöser dem med illröd betelsaft och ruttna ägg.
När Luka till slut har tagit sig fram till målet och alla motståndare förintats återstår likväl de värsta fienderna – tre grå, vaggande figurer i kåpor. De är Aalim, Tiden själv, som ingen kan besegra och för vilka allt – lycka, kärlek, vänskap, lidande – egentligen är likgiltigt.
Men Aalim har gjort en tabbe. De har på sista tiden blivit osams med berättelserna och själva fantasin och nu kommer dessa tillbaka för att hämnas, stormar fram med det gamla lagets förstafemma i spetsen, Zeus Oden, Ra med flera. Fast de är inte så effektiva längre, därför måste det till nya gestalter från världens alla hörn; från Burma, Armenien, Samoa, Polynesien och Nord- och Sydamerika, Kina och Taiwan (och de samarbetar!) och då är saken klar och Luka får sin livseld och pappa Rashid kan räddas. Slutet gott allting gott. Eller? Kanske ändå inte, men det är en annan historia.
Salman Rushdie anser att berättandet är en av människans centrala funktioner och själv demonstrerar han dess kraft i denna korta men intensiva roman.
