Recenserat
Skickligt och sorgset om mänsklig tragik
Dima Wannous
De rädda
(Al khaifoun, 2017)
Översättning: Anna Jansson
Norstedts förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
Hur kan litteraturen vittna om det ofattbara? Det är en fråga som tillståndet i världen ständigt tvingar oss att ställa. Kriget i Syrien, nu inne på sitt sjätte år, har börjat få sina litterära vittnesmål. Ett sådant är Eva Nours nyutkomna De hemlösa katterna i Homs, och ett annat var förra årets Hon som vandrar av Samar Yazbek (recenserad i Karavan nr 2/2018). Där skildrades krigets grymheter inifrån infernots mitt med en huvudperson som bokstavligt talat rörde sig bland döda och sargade kroppar.
Den syriska författaren Dima Wannous, numera bosatt i London, har i höst kommit på svenska med De rädda, som håller sig mer i utkanten av de blodiga händelserna. Romanen kretsar kring människor i övre medelklassen, eller kanske till och med överklassen. De har chaufförer, är konststuderande och läkare och besöker privata psykologer. Det slår mig att detta är en grupp som inte så ofta kommer till tals i den typ av krigsskildringar som publiken i väst tycks föredra att konsumera. Det är som om den västerländska blicken förutsätter att armodet ska vara totalt, ur alla aspekter.
Men Wannous romanpersoner uppfyller inte dessa förväntningar, kanske för att hon inte skriver för den exotifierande blicken utan utgår från de miljöer hon själv känner bäst. Berättelsen börjar när den konststuderande Suleima i väntrummet hos sin psykolog ser läkaren och författaren Nassim. De inleder ett förhållande som redan från början kompliceras av deras respektive ångestproblematik. Så kommer kriget och Nassim flyr till Tyskland. Men en dag får Suleima manuset till hans nya roman skickat till sig. Hon blir både irriterad och trollbunden eftersom kvinnan han skriver om tycks så lik henne själv. Wannous roman består sedan dels av ramberättelsen, dels av Nassims manus, varvade med varandra på ett sätt som gör att de nästan flyter ihop, vilket också antagligen är avsikten med denna metalitterära historia.
Det är uppfriskande att läsa en berättelse om krigsdrabbade människor som också tillåts att vara just hela människor. Suleima har sina neuroser och sin ångest redan innan kriget kommer, även om Wannous också skickligt gestaltar den nya rädsla som detta för med sig, som både är en akut rädsla för hennes egen och närståendes död, och en rädsla för det angiveri som kan komma varsomhelst ifrån.
Fasorna finns där. Först i ögonvrån, men sedan på närmare och närmare håll. Men de skildras med en lågmäldhet och ett långt ifrån uppskruvat våldsfrossande. Wannous precisa, vemodiga prosa drar in läsaren i en värld av mänsklig tragik som inte alls enbart har med kriget att göra, utan lika mycket med tillkortakommanden i människors förmåga att nå fram till varandra, såriga relationer mellan föräldrar och barn, och förlusten av en älskad far i cancer. Dima Wannous är relativt ung, född 1982. Men när man läser De rädda får man känslan av att läsa en mogen författare som helt och hållet har hittat hem i sitt språk.
Att de två berättarrösterna, Suleima och Nassims romanfigur Salma, är så förvillande lika varandra är som sagt säkerligen medvetet. De rädda är ju i mångt och mycket en roman om litteraturen, och om dess makt att förvirra. Att på detta sätt låta verklighet och fiktion, vansinne och friskhet glida ihop med syftet att osäkra gränsen mellan dem är förvisso ett vanligt grepp i litteraturen. Men här är det så skickligt genomfört som man kan önska. De rädda är ett sorgset vittnesmål om en värld i upplösning, men också väldigt mycket mer.
