Recenserat
Släktkrönika av okuvligt slag
Susan Abulhawa
Det blå mellan himmel och hav
(The Blue Between Water and Sky, 2015)
Översättning från engelska av Annika H. Löfvendahl och Jan Hultman
Norstedts förlag, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Lika väl som vi frågar oss om det finns liv på Mars finns det anledning att fråga sig om det finns liv på Gazaremsan – den endast fyra mil långa och en mil breda landstrimman vid Medelhavet gränsande till Egypten men framför allt Israel, där 1,8 miljoner människor lever på en yta knappt tusendelen av Sveriges.
Ockuperat, blockerat, med jämna mellanrum attackerat med tanks, bomber och fosfor; ramponerat och mänskligt traumatiserat. En följetong av övergrepp som pågått ända sedan 1948. Men vardagslivet i Gaza går vidare. Hur det är möjligt?
Livet där och under just sådana villkor är platsen och temat för Susan Abulhawas roman Det blå mellan himmel och hav, hennes uppföljare till den häromåret rosade debuten Morgon i Jenin.
Vilken romangenre Det blå mellan himmel och hav kan sorteras in under står klart redan av det inledande släktträdet. Släktkrönikor har tyvärr en tendens att bli förvirrande innan man får grepp om persongalleriet, det undviker Susan Abulhawa genom att tukta grenverket till fyra generationer och en handfull namn. Berättarrösten tillhör tioårige Khaled, mentalt förlamad efter ett israeliskt granatanfall. Han tillhör en sen gren i släkten och vi är framme i nutid.
Öppningskapitlets inre monolog slår an ett grundackord, och ger samtidigt prov på Susan Abulhawas språkliga kraft och obändiga livshållning. Så här låter det:
Av alla saker som försvann var det Kinderäggen jag saknade mest. När murarna slöt sig kring Gaza och de vuxnas samtal blev allt häftigare och allt sorgsnare mätte jag allvaret i belägringen genom att notera butikshyllornas minskade antal av de där goda chokladäggen, inslagna i färggrann folie, som ruvade på underbara överraskningar i form av leksaker.
Krig och Kinderägg … Susan Abulhawa ställer konsekvent boken igenom allvaret och sorgen i sakernas tillstånd mot en inre värld av färggrann folie och underbara överraskningar. Ett effektivt sätt att fördjupa berättelsen på. Hon väjer varken för våldtäkter eller pedofili, men heller inte för att släppa lös djinnen Sulayman, eller förse Nazmiyehs syster Mariam med ett grönt och ett brunt öga och förmågan att ana det osedda. Fast aldrig med avsikten att skapa en feel-good känsla eller krydda berättelsen med lättköpt new-age. Sådana tricks behöver Susan Abulhawa inte ta till, hon står stadigt i berättelsen och har en röst som bär. Sitt stoff och sina berättarverktyg använder hon istället för att bygga upp en värld av utsatthet men också med utvägar.
Byn Beit Daras ligger på vägen mellan Kairo och Damaskus. En by bland andra byar får vi veta. Med olivlundar och en genomströmmande flod, en plats där historien gör sig påmind av en karavanseraj och ett korsfararcitadell. En by med fem klaner och en fattig del ”där palestinskt patrask utan stamtavla slog sig ned”. Bland dem familjen Baraka som vi följer och som kommit till Beit Daras från Egypten för femhundra år sedan.
Det är i byn berättelsen börjar och året är 1948, staten Israel har precis utropats och striderna tar vid. Mer ska jag inte återge av handlingen (den är i början litet omständlig, men tar sig) utan istället framhålla de starka kvinnoporträtten och det tydliga klassperspektivet som bär romanen när vi följer Umm (mamma) Mamdouhs släkt under sju decennier fram till idag. En släkt i förskingringen, inte bara i Gaza utan också längre bort i arabvärlden och North Carolina i USA. Men en släkt som samtidigt hålls samman av osynliga band som stavas livslust, fräckhet och kärlek, likaväl som närvaron av väsen och demoner som griper in och tröstar när det behövs.
Susan Abulhawa skriver en okuvlig prosa. Fram växer ett starkt persongalleri som mot alla odds förmår stå med båda fötterna på jorden, här finns varken hjälte- eller Hollywoodklichéer. Sällan gestaltas mänsklig värdighet som här; i det blå mellan himmel och hav.
