Recenserat
Snyggt om en viktlös familj
Taiye Selasi
Komma och gå
(Ghana must go, 2013)
Översättning: Ing-Britt Björklund
Wahlström & Widstrand, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
Man kan fråga sig om Karavan verkligen skall recensera denna roman. Tidskriften ägnar sig främst åt ”skönlitteratur från Afrika, Asien och Latinamerika.” Och detta är en roman skriven av en författare ”född i London, uppvuxen i Boston, utbildad på Yale och Oxford och bor nu i Rom”, som vi kan läsa på romanens innerflik. Visserligen utspelar sig en dryg tredjedel av romanen i Afrika och författarinnans föräldrar är från Afrika och hon har mörk hud, men ändå …
Nu har Taiye Selasi själv adresserat detta i en uppmärksammad artikel 2005 där hon myntade begreppet afropolit för människor som rör sig över hela världen, men har ett familjeförflutet i Afrika utan att själva nödvändigtvis vara födda eller ha levt där. Det handlar alltså inte om de flyktingar från Afrika som lyckas ta sig till Europa, utan om en global, intellektuell svart övre medel- och överklass. Begreppet är onekligen smart och attraktivt, och innebär förmodligen att Taiye Selasis debutroman ändå hör hemma på dessa sidor.
Komma och gå är en familjeroman, men som det står på sidan 175 handlar det om en viktlös familj, ”de fem är utspridda åt alla håll, de är en familj utan tyngdkraft, helt upplöst”. De är afropoliter, och det är förmodligen så att Selasis eget liv i mångt och mycket ligger till grund för karaktärerna. Hon har en tvillingsyster och har själv delvis samma namn som Taiwo, den förstfödde tvillingen (vilket namnet också betyder) i romanen. Båda Selasis föräldrar är läkare men de skilde sig och fadern försvann under flera år. I romanen försvinner fadern efter att ha blivit förödmjukad och avskedad från sjukhuset i Boston, trots att han inte gjort något fel och är sjukhusets stjärnkirurg. Men han är svart.
Romanen inleds med att fadern Kweku Sai dör i en hjärtattack i sin trädgård i Accra, Ghana, dit han flytt efter smäleken i USA. Det tar emellertid drygt 100 sidor för honom att avlida i romanen. Sidor då läsaren ständigt far mellan hans långsamma döende i trädgården och hela hans liv i tillbakablickar. På detta sätt berättar Selasi genomgående och det gäller att som läsare hänga med. Undertecknad kan tycka att berättartekniken skymmer berättelsen, då den snygga tekniken propsar på uppmärksamhet.
I minst lika högre grad gör också det bildrika språket det. Den första meningen är typisk för romanen: ”Kweku dör barfota en söndag före soluppgången, tofflorna står vid dörren in till sovrummet som två små hundar.” I synnerhet i första delen av boken blommar liknelser och metaforer med en närmast poetisk diktion: ”Daggdroppar på grässtrån likt diamanter utströdda av en älva som med lätta, mjuka steg råkade gå genom Kweku Sais trädgård strax innan Kweku själv dök upp. Nu glittrar hela trädgården, det blinkas och fnissas likt skolflickor som tystnar och rodnar när deras hjärtevän kommer gående mot dem. Ett glänsande mangoträd, majestätiskt, ett yppigt väsen mitt i trädgården med tjocka mörkgröna blad och mörkgula ägg.” Visst är det vackert, men delvis skymmer det dramat.
Det dröjer innan familjemedlemmarna får kropp och själ. Det är äldsta sonen Olu, lysande kirurg likt sin far; den vackre Kehinde, världsberömd konstnär; tvilllingsystern Taiwo som alltid är bäst i klassen på Yale, och så minstingen Sadie, mammas favorit men bulemisk och alls inte lika vacker som resten av familjen. En skönhet som de fått av modern Fola, som även på gamla dar får männen att vända sig om. I USA avstod hon från en juridisk karriär för att stanna hemma med de fyra barnen, medan Kwekus karriär tog fart. Selasi uppehåller sig mycket vid familjens skönhet och världsliga framgång (är det självbiografiskt?), men detta finner motvikt i familjens gemensamma brister. Annars vore det trist läsning, men det är det inte; lite motvilligt måste jag erkänna att det så småningom hettar till när de samlas i Ghana, där de fem återförenas efter att fadern dött. Det blir en närmast antik tragisk resning över det hela. Plötsligt bryr jag mig om dessa till synes framgångsrika afropoliter. Att de inte har pratat med varandra har inte bara med avståndet mellan dem att göra, förstår man. När någon av dem står inför en konflikt, en prövning, så drar de, försvinner oannonserat från familjen och hörs inte av på länge.
Med Kweku borta löses knutar upp och det gör naturligtvis ont. Och läsaren övertygas om att det är en fantastisk debut. Den imponerar också med alla de insiktsfulla iakttagelser som Selasi kryddar sin skildring med. Exempelvis när Kwekus syster ligger för döden: ”Hennes ögon skrattade fortfarande. De struntade i allting: tuberkulos, armod, kvacksalvare, förtidig död. Hon tittade tillbaka på världen som ansåg att hon var oviktig med en blick som sade att hon ansåg att världen också var oviktig.” Eller när Fola funderar på om hon inte borde sluta röka: ”Att göra eller inte göra det ena eller det andra för att få leva längre, som om ett långt liv kunde köpas med exempelvis hälsa, det är idiotiskt, tycker hon. Visst blir väl veganska ickerökare träffade av förlupna kulor och påkörda av bilar hela tiden?” Med sådana passager får boken mitt gillande.
