Recenserat
Sökande efter mening i mörk vardag
Mieko Kawakami
Heaven
(Hevun, 2009)
Översättning: Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 1/2026.
Han kallas för Skelöga, den fjortonårige huvudpersonen i Mieko Kawakamis roman Heaven. Kritor i näsan, slag med blockflöjter och sopor i skolbänken är bara några av de förnedrande saker han tvingas utstå i skolan. Boken innehåller en strid ström av våld och mobbning, men de brutala scenerna kontrasteras också mot en oväntad vänskap.
Allting börjar med en lapp i pennskrinet där det står: ”Vi är vänner”. Är det ett hån eller en ärligt menad rad? Meddelandena fortsätter att komma och när avsändaren föreslår ett möte i en park går pojken dit. Där möter han Kojima, en tystlåten flicka från klassen som också blir retad för sitt utseende.
Från den dagen utvecklas deras vänskap till någonting fullständigt livsavgörande. De delar inte bara en förståelse för varandras utsatthet och lidande, utan för också djupa diskussioner om moral och gruppdynamik.
Mieko Kawakami debuterade som poet 2006, men har efter det även skrivit prosa. Hennes böcker har prisats och finns idag översatta till över 20 språk. På svenska finns sedan tidigare Bröst och ägg, där hon skriver om kroppsliga förändringar och ensamstående mödrar, och Alla nattens älskare, som skildrar en högpresterande kvinnas olycka och trauma.
I Heaven, som för övrigt Booker Prize-nominerades 2022, berättar pojken i nio intensiva kapitel om sin situation. Precis som de andra böckerna som fått svensk språkdräkt har boken en flödande, lite bångstyrig form där både enskilda öden och vidare strukturer får ta plats.
Kawakami låter tiden röra sig från vår till sen höst och skriver med en klar, bestämd och ganska stram ton. Beskrivningarna är raka, svala och detaljrika, även i de mest förnedrande och våldsamma situationerna. Samtidigt finns det en stark framåtrörelse i texten.
Pojkens berättelse fyller sidorna med en näst intill kvävande smärta. Att ingen vuxen reagerar på det som pågår, trots att Kawakami låter en del spår skina igenom, stärker obehaget. Finns det någon ände på fasorna? Varför drabbas just pojken och Kojima? Och är det ens någon mening att de bygger vidare på sin vänskap när vardagen är så mörk?
Kojima har många funderingar om styrka och svaghet, grupptryck och val, som hon trevande och brådmoget delar med pojken. Deras diskussioner är intressanta och rörande och får pojken att både reflektera över sin situation och överraskande ifrågasätta invanda mönster. Steg för steg avtäcks också Kojimas bakgrundshistoria, som är full av svek och ojämlikhet, och därmed blir också hennes ständiga sökande efter mening tydligare.
Bokens titel är till en början förvirrande, för det är svårt att hitta en koppling mellan skolgårdens helvete och himlen eller Himmelriket. Titeln visar sig dock så småningom komma från en tavla med ett tårtätande par, en tavla som Kojima döpt om till Heaven. ”Båda två har upplevt nåt oerhört svårt och tragiskt. Men de har lyckats komma över det”, säger hon om paret i rummet på tavlan.
Nog är Kojimas tolkning hoppingivande, men hur det slutar för henne och pojken ska inte avslöjas här. Berättelsen om dem är omskakande och har en skrämmande detaljnivå, men den svala tonen i kombination med det snabba tempot gör i längden skildringen lite uppradande och svepande. Frågorna om styrka och svaghet, tillhörighet och utanförskap, slump och val, dröjer sig dock kvar långt efter att Kawakami satt punkt.
