arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Sökandet efter ett slut


Omslag Den kärlekshistoria som gick att få till


Elvira Vigna
Den kärlekshistoria som gick att få till
(O que Deu Para Fazer Em Matéria de História de Amor, 2012)
Översättning: Örjan Sjögren
Bokförlaget Tranan, 2016

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016

Omslag Den kärlekshistoria som gick att få till

”Av det jag ser och skildrar försöker jag åstadkomma ett slut, i stället för en början. På så sätt kanske det faktiskt tar slut. Innan det börjar.”

Den brasilianska författaren Elvira Vignas nya roman är en komplex och bitsk upplevelse. Det går inte att kalla den ”berättelse” i någon slags vanlig bemärkelse, snarare består den av undersökningar och vridningar av perspektiv. Kärlek och avsaknaden av densamma står i ett vacklande fokus, men det som hävdas på en sida luckras upp på nästa. Tonen är blixtrande uppgiven och samtidigt egensinnig.

Den kvinnliga huvudkaraktären, ett jag utan namn, sitter på ett café i Rio de Janeiro och väntar på Roger: en man som hon haft och har en trasslig kärlekshistoria med. Hon tänker på hans döda föräldrar Arno och Rose, men även på Arnos bror Gunther och dennes fru Ingrid. Hur de flydde från andra världskrigets Tyskland och spelade bridge och poker ihop, att det förekom triangeldramer och avgörande livslögner. Roger är egentligen inte Arnos son.

Jaget, som har för vana att inte blicka ner i diken, är en vass och oförutsägbar kvinna. Hon har blivit ombedd av den något stumme Roger att tömma och sälja Arnos och Roses lägenhet som ligger i en liten strandby, Guarujá, utanför São Paolo. Hon både vill och inte vill, i cirklar. I sitt inre formulerar hon olika versioner av det döda parets liv tillsammans och i dödsboet är det kanske möjligt att hitta den hemlighet som förklarar deras livsgåta. Det som höll dem samman trots bristen på kärlek. Hon tror att om svaret finns i lägenheten kan hon göra om deras kalla relation till något lyckligare, eller åtminstone något mer begripligt. Och det skulle, tänker hon, förändra hennes eget liv. Fakta är något som flyter. Hon reser till lägenheten i Guarujá och finner så småningom ett konstverk som kan vara ett mordvapen.

Allt försiggår i presens, jagets fantasier levandegör de döda. Man kan komma att tänka på Julio Cortázars novell ”Alla eldar elden” där en romersk gladiatorstrid pågår parallellt med ett telefonsamtal mellan en man och en kvinna som bråkar. De olika tidsplanen smälts samman, ibland i en och samma mening. Vignas berättarteknik är oavlåtligt överraskande och säregen. Ofta pågår en korthuggenhet, en poesi, en ryckning på axlarna, snygga brott och luckor. Läsaren blir osäker. Efter ett resonemang skriver hon: ”Menar jag det?” eller ”Äh, nu räcker det, jag tappar tråden.”

När jag började läsa boken kändes det som att vara på ett tistelfält. Sedan mjuknade jag och fann huvudpersonen alltmer tillgänglig i sin svarta ensamhet, sina drastiska kast och motsägelser. En mening som berörde: ”Att stå stilla är att be djuren som kan se i mörkret att komma fram till mig.”

Elvira Vigna föddes i Rio de Janeiro 1947 och är verksam som författare, journalist, översättare och konstkritiker. Hon har skrivit ett tjugotal böcker varav romanen Saker som män inte förstår (2005) finns på svenska. Hon är flerfaldigt prisbelönt för sin litteratur och räknas som en av Brasiliens främsta författare. Den kärlekshistoria som gick att få till är mästerligt översatt av Örjan Sjögren.


LINA HAGELBÄCK