Recenserat
Språket är ett farligt föremål
Han Shaogong
Maqiao
(Maqiao cidian, 1996)
Övers. Anna Gustafsson Chen
Bonnier Panache, 2009
Recensionen har publicerats i Karavan nr 1/2010
Det krävs ingen stor förskjutning av hur människor talar med varandra för att språket skall bli svårhanterligt. Om man inte menar samma sak med orden tappar de sitt värde, sina roller som budbärare. Med en mindre förskjutning kan resultatet istället för kommunikativ katastrof bli lustiga missförstånd. Eller obekväma och sorgliga sådana, svåra att försvara.
Det är en av de unga män som i den kinesiska kulturrevolutionens försök att utjämna klasskillnader skickades från storstäderna ut till landsbygden som berättar i Han Shaogongs roman Maqiao. Romanen har formen av ett uppslagsverk över delar av det kinesiska språket, där vissa ord är mer allmänna, andra specifikt begränsade till byn Maqiao i Hanan-provinsen eller i vissa fall till och med till en enda individ. Med ett så ovanligt upplägg är det visserligen svårt att bortse ifrån romanens språkteoretiskt intresserade prägel men det är ändå historien om byn, om invånarna i byn och deras språkbruk som blir romanens främsta innehåll.
Landsbygdens strävsamt utförda sysslor avgör det språk som talas i Maqiao. Den pragmatiska sidan blir på något sätt språkets sannaste punkt. Hur saker smakar. Hur någon minns en händelse. Sägner och skrönor. Utifrån varje enkelt användande av ett ord strömmar hela händelser, associationer, minnen och missöden, och så sakteliga tar faktiskt bilden av en by form. Man närmar sig känslan av att ha varit där, ha hört orden uttalas som om man förstod dem.
Genom förklaringar av dialektala prefix och tonljud och av uppslagsposter som att tvinna gräsöglor, fråga böcker, roffa åt sig eller mönsterarbete (som det används molnfria dagar) tvinnas enskildheter samman till en folklig gemenskap. Det går heller inte att ta miste på storstadsungdomarnas eller Han Shaogongs egen bildning. Hela tiden återvänder berättelsen till en medvetenhet om kulturarv, historia och myter, och också om en intellektualitet utanför Kina. Samtidigt får man en glimt av den mer allmänna historien om en mycket speciell tid i landet.
Han Shaogong är väl etablerad i Kinas litterära klimat och har även varit verksam som översättare och redaktör. Hyllningarna för Maqiao, som är hans mest kända roman och gavs ut i original 1996, har kommit från många håll och det är inte svårt att förstå varför den rönt mycket uppmärksamhet. Den säkra balansgången mellan det simpelt mänskliga och det kunskapsmättade filosofiska gör roman till en udda läsupplevelse utan rak kronologi. Ändå är den förvånande lätt att läsa, rent av underhållande, trots den höga densiteten. Romanen närmar sig den historiska händelse revolutionen faktiskt utgjorde, den reella clashen mellan det borgerliga och det proletära, mellan ambition och utopi. Övertygad undrar man om motsättningarna och de hårda förändringsförsöken kan synliggöras tydligare än i just språket?
Det skrivna och talades makt och inverkan undgår inte Maqiaos berättare. När det för byn specifika ordet gatusjuka skall utredas av den unge mannen, en åkomma som liknar sjösjuka men som bara drabbar de som befinner sig i städer, konstaterar han: ”(…) att språkets kraft inte bör förringas och att språket är ett farligt föremål vi måste skydda oss mot och hantera varsamt. Språket är ett slags besvärjelse och varje ordbok en Pandoras ask som kan släppa ur sig hundratusentals onda andar och demoner – på samma sätt som uppfinnaren av ordet ’gatusjuka’, en för mig okänd person, skapade de för Maqiao så speciella fysiologiska egenskaper som förts vidare från generation till generation och gett upphov till deras långvariga avsky för städer.”
Oroande nog meddelar redaktören i förordet till den svenska utgåvan av Maqiao att man för att öka läsbarheten ändrat ordningen på uppslagsorden i översättningen. Att det påverkat romanen som helhet går inte att komma ifrån och jag hade önskat betydligt mer information, för att inte bekymras över vad som gått förlorat. Inte minst med tanke på att berättandet i Shaogongs roman hela tiden kretsar kring själva urkärnan om vad språk är. Verkligen Är. Utan att kunna ge några direkta svar kan själva sysslandet med frågorna som omger denna kärna ge insikt till berättaren såväl som till läsaren. Om man är lika hänförd och förtjust i den kommunikativa delen av livet som Han Shaogong tycks vara blir Maqiao en roande berättelse med outgrundliga, tänkvärda djup.
