Recenserat
Språket ett annat när Bouraoui skildrar nya miljöer
Nina Bouraoui
Gisslan
(Otages, 2020)
Översättning: Maria BjörkmanElisabeth
Grate Bokförlag, 2020
Texten publicerades i Karavan nr 3/2020
Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraouis prosa är känd för att vara precis och samtidigt känslig – svalkande, men inte sval. De täta och konstaterande meningarna rymmer ett slags bestämd sensualitet, vilket skapar de specifika stämningar som förknippas med Bouraouis romankonst. Det går knappt att särskilja stilistiken från de miljöer och motiv som Bouraouis romaner uppehåller sig vid. Till detta hör att romanerna skrivs i jagform och genomgående arbetar med minne, våldsamhet, kärlek och åtrå. De kvinnliga protagonisterna befinner sig alltjämt i Alger och/eller i Paris. Det är sommar, nära till hav och stränder.
I Bouraouis nya roman Gisslan sker emellertid någonting nytt för författarskapet. Boken är nämligen baserad på en teaterpjäs som Bouraoui skrev 2014 för festivalen Paris des femmes och som uppfördes året därpå. Gisslan är dock en självständig berättelse som, enligt Bouraoui, ”är inspirerad av teatern men sedan har fått stå på egna ben som en hyllning till den gisslan vi alla är, ekonomiskt och kärleksmässigt”.
I Gisslan får vi följa Sylvie Meyer, en medelålders fransk kvinna som arbetar på justeringsavdelningen vid gummiföretaget Cagex. Sylvie har nyligen blivit lämnad av sin man och arbetssituationen blir allt värre: som chefen Victor Andrieus närmast förtrogne blir hon beordrad att upprätta en lista över anställda som potentiellt kan avskedas. Detta, och en del annat, leder slutligen till att Sylvie håller kvar sin chef på kontoret under en natt – som gisslan. Hans rädsla blir hennes hämnd, ett bevis på chefens låghet. Och senare, i baksätet på en polisbil, börjar Sylvie reflektera över sitt och sina föräldrars äktenskap, sin barndom och sin ungdom.
Vad jag främst tänker på under läsningen av Gisslan är vad som händer med Bouraouis prosa när den nu ger sig ut för att skildra andra erfarenheter än vanligtvis. Detta må vara uppfriskande rent tematiskt, men det är inte lika stilistiskt lyckat. Å ena sidan är romanens första del påfallande pratig, vilket kan tänkas vara en rest från förlagan. Å andra sidan använder sig Sylvie av ett klyschigt bildspråk för att beskriva sin tillvaro: en ”mur” byggs gradvis upp mellan henne och hennes ex-man, frihetens dilemma diskuteras med underlag av ”historien om fågeln i sin bur” och döden liknas vid en ”långsam nedstigning i en brunn”.
Jag läser det som om dessa klyschor är ämnade att påvisa att protagonisten saknar språk för att beskriva sin livssituation och position i samhället. Metaforerna förstärker den omtöcknande trötthet som beskrivs.
Men det finns en del saker som pekar mot att det är författarens språk som inte förmår levandegöra Sylvies tillvaro. Majoriteten av hennes tankeresonemang, vare sig det gäller populärkultur, arbete, äktenskap eller kärlek, känns påfallande tomma och allmänna; på både stilens och innehållets nivå råder en avsaknad av individualitet. Kanske är det meningen, jag är inte säker. Detta får mig dock att misstänka att Bouraouis språk till delvis är beroende av vissa subjekt, miljöer och motiv för att kunna vidhålla sina kännetecknande stämningar. För detta inträffar även i Gisslan, men först längre fram i boken – då Sylvie ser tillbaka på sin ungdom. Endast här återfinner jag den precisa syntes av skönhet och våldsamhet som får Bouraouis språk att vibrera.
