Recenserat
Språklig lyskraft i roman om krig och utsatthet
Hassan Blasim
Gud 99
(Allah 99, 2018)
Översättning: Jonathan Morén
Albert Bonniers förlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020
Det var irakiska pionjärer som förde arabisk poesi in i den moderna tidsåldern och de många högutbildade intellektuella som tvingades i exil under slutet av 1900-talet fortsatte att kämpa för litteratur och vetenskap, ofta under eländiga villkor.
Desto mer glädjande är det att nya rika författarskap under de senaste decennierna uppstår i och utanför Irak. Efter Saddams fall år 2003 är Irak ett land plågat av amerikansk ockupation och västerländsk kolonialism och av sekteristiskt våld; ett krigslandskap där våldet brutalt gör intrång i människornas dagliga liv. Den nya litteraturen beskriver denna fas i landets långa historia.
Förra året kom Ahmed Saadawis Frankenstein i Bagdad på svenska, en gripande berättelse med surrealistiska inslag. Av Hassan Blasim har tidigare utgivits novellsamlingen Irakisk Kristus på svenska. Även denna är surrealistisk, med inslag av magisk realism. Nu kommer Blasims första roman. Alla tre har översatts av Jonathan Morén.
Berättare i romanen är Hassan Buma, veterinär som flytt från Irak och lever som flykting i Finland, uppenbart mycket lik författaren själv. Hassan startar en blogg, ”Gud 99”, som ska innehålla 99 intervjuer med människor han träffar. Hassan planerar sitt projekt i två delar, första delen kretsar kring att livet ”bara är en påhittad lek, och att det är omöjligt att förutsäga något om dess lagar och förlopp”. Den andra delen vill han ”ägna åt temat kroppen”.
De intervjuade berättar nyckelepisoder ur sina liv. Därtill lägger Hassan in egna upplevelser. Det är berättelser från krigets Irak efter 2003 och från de asylsökandes tillvaro i Europa, särskilt i Finland. Hassan träffar andra flyktingar och rätt många finnar, vilka alla i likhet med honom själv dricker, knarkar, idkar sex och ibland lagar mat. Framställningen präglas av hyperrealistiska detaljbeskrivningar.
Berättelsen är polyfon, ett grepp Blasim och hans samtida ofta utnyttjar. Berättarrösten Hassan Buma varieras med de många intervjuades röster, alla framställda i andra person. En annan röst i dialog med berättaren är den återkommande brevskrivaren, en irakisk intellektuell som är profilerad på författarens äldre vän och mentor Adnan al-Mubarak, nyligen avliden som flykting i Danmark.
Brevskrivaren är Cioran-översättare och därmed förser Blasim sin roman med en filosofisk ram, som kompletteras med Hassan Bumas inre dialog med herr Palomar, huvudpersonen i Calvinos roman med samma namn. Dessutom ligger ett antal intertextuella referenser utspridda i texten, till exempel till Beckett, Camus och Mishima.
Titeln anspelar på Guds 99 namn, uppräknade i Koranen, som anger Guds totala och goda makt över världen. Med Cioran och Calvino ifrågasätter Blasim denna världsordning. E. M. Cioran är ju den store pessimisten som förnekar all mening i tillvaron och även språkets inneboende kraft. Herr Palomar letar efter en världsordning i symmetrier och analogier i nyplatonsk anda men står förvirrad inför bristen på samstämmighet mellan människan och universum och undrande inför språkets möjligheter att uttrycka verkligheten.
Blasim anknyter därmed till den moderna europeiska litteraturtraditionen. Och i hans scener från Finland suddas gränser ut, etniska och nationella identiteter blandas. Klassisk arabisk polyfon diskurs som skapar dramatik och autenticitet övergår utan skarv i postmodernistisk teknik. Berättarens efternamn Buma betyder uggla: den hoande ugglan är i förislamisk poesi en sinnebild för den skrämmande nattliga ökenvärld där en ensam resenär färdas.
I Blasims snabba och intensiva prosa med humoristiska undertoner visar språket sin lyskraft, trots verklighetens godtycke. Jonathan Morén tolkar med suverän stilsäkerhet.
