Recenserat
Starkt om japansk fångenskap efter Pearl Harbor
Julie Otsuka
När kejsaren var gudomlig
(When the Emperor Was Divine, 2002)
Översättning: Ulla Roseen
Albert Bonniers förlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2014
Ingen kan se dem. Varje gång de passerar ett större samhälle måste de dra ner rullgardinerna. Det enda som människorna utanför ser är tågvagnar med svarta fönster. I de fullsatta kupéerna hänger en lukt av spyor och svett. På kragarna har passagerarna nålat fast sina identifikationsnummer. Ett par månader tidigare hade städerna fyllts med anslag om att de måste ge sig av. Bordssilvret grävdes ned i trädgården. Tamfågeln släpptes ut och den gamla hunden slogs ihjäl. Evakueringsordern hade betonat att husdjur inte var tillåtna. De ställde i ordning sitt hem för främlingar. De låste dörren utan att veta när de skulle återvända.
Kortromanen När kejsaren var gudomlig är den flerfaldigt prisbelönade amerikansk-japanska författaren Julie Otsukas debut. Här skildrar hon en relativt undanskymd episod i amerikansk samtidshistoria: tvångsförflyttningen och interneringen av cirka 110 000 japaner och amerikanska medborgare med japansk bakgrund under andra världskriget.
När kejsaren var gudomlig är berättelsen om en vanlig japansk-amerikansk medelklassfamiljs livsöde efter attacken på Pearl Harbor. Familjemedlemmarna saknar alla namn och beskrivs ur ett tredjepersonsperspektiv som ”kvinnan”, ”flickan”, ”pojken” och ”mannen”. På så sätt skapar Otsuka en känsla av universalitet som till viss del påminner om hennes andra roman Vi kom över havet (2011), där en liknande effekt istället uppnåddes med ett kollektivt vi.
Romanens tempo är långsamt och speglar känslan av instängdhet i det bländande ökenlandskapet där familjen slutligen spärras in. Kvinnan och barnen irrar bland minnenas ruiner. Inifrån de trånga sandpappersbarackerna söker tankarna sig till världen utanför: ett svalkande glas coca-cola, skolkamraterna, fadern som fördes bort av FBI i bara morgontofflorna.
Otsukas språk är både vackert och precist. Med små medel och ett skarpt öga för detaljer skapar hon starka personporträtt av såväl truliga tonårsflickor som nedbrutna män. Romanens främsta förtjänst, förutom att blotta en åsidosatt bit historia, är dess illustration av hur det rasistiska tänkandet gröper ur såväl samhället som individen. Efter åren i fångenskap, åren av diskriminering, har skillnadstänkandet letat sig in i de unga. De undviker sina egna avbilder. Allt de ser i spegeln är fiendens gula ansikte och sneda ögon. Allt de ser är den Andre.
