Recenserat
Svävande skräck i filmisk roman
Samanta Schweblin
Räddningsavstånd
(Distancia de rescate, 2014)
Översättning: Lina Wolff
Albert Bonniers förlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2017
Den argentinska författaren Samanta Schweblins romandebut Räddningsavstånd är utformad som en dialog mellan två personer, till en början okända och undanglidande för läsaren, placerade i ett mörkt och anonymt rum. Redan i upptakten till romanen är stämningen ödesdiger och skarpladdad, situationen svävande osäker. Den ena rösten, som visar sig tillhöra pojken David, frågar ut den andra, Amanda, om ett händelseförlopp som ägt rum under hennes semester på landsbygden med dottern Nina, då en rad märkliga och oförklarliga saker inträffat som lett fram till den situation hon nu befinner sig i: förgiftad och döende på en akutmottagning.
Schweblins romandebut från 2014 är en kort och tät skapelse på drygt hundra sidor, nyligen utgiven på svenska i Bonniers Panache-serie, i översättning av Lina Wolff. Schweblin, född 1978, är utbildad filmvetare och debuterade som författare 2002 med novellsamlingen El núcleo del disturbio. Både att hon är filmvetare och ursprungligen novellförfattare märks också i Räddningsavstånd, som äger novellens förtätade händelseförlopp och därtill gör bruk av en del cinematografiska grepp hämtade från skräckfilmsgenren. ”Som om David Lynch hade skrivit en roman”, lyder ett utdrag ur en recension från Frankfurter Allgemeine Zeitung som citeras på bokpärmen, och det sätter fingret på den dunkla glidningen i romanen mellan vardaglig realism och en underliggande, oroväckande osäkerhet som gränsar mot surrealism eller skräck.
Amanda tillbringar semestern tillsammans med den lilla dottern Nina i en namnlös by på landsbygden, där hon lär känna Carla, som börjar berätta för henne om de oförklarliga olyckor som drabbat byn genom åren: missbildade barn, friska djur som plötsligt faller ihop och dör. Hon berättar om sin egen son David som blev förgiftad av vattnet i dammen sex år tidigare. För att rädda hans liv – eftersom inga läkare finns i den avlägset belägna byn – tog hon honom till kvinnan i det gröna huset som behärskar andekonst, och som sa sig kunna rädda honom genom att byta ut halva hans själ. Efter att han tillfrisknat var han sig inte längre lik, talade och gick annorlunda och började utföra skrämmande handlingar.
Schweblin skriver på ett registrerande, hårdkokt språk som närmar sig journalistprosa. Amandas stegrande obehag och moderliga rädsla för att det ska hända Nina något suggereras skickligt fram genom små medel, bland annat genom små tecken och subtila sammanträffanden som balanserar mellan slump och illavarslande samband. Läsaren svävar däremellan, i en osäkerhet som spetsar perceptionen och aktiverar den paranoida läsart som granskar varje rad med skärskådande, misstänksam blick. Hela tiden uppmärksam på räddningsavståndet – det avstånd mellan förälder och barn som måste överbryggas i den stund en olycka skulle drabba barnet.
Det hade lämnat mig andtruten – och gör det nästan – om det inte vore för de matta skräckfilmsklichéer i Hollywoodskrud som trubbar av intrycket: det onda, kloka barnet med övernaturliga krafter, realistiska mardrömssekvenser som man vaknar upp ur, barn som kan gå genom dörrar, som talar med en främmande röst besatt av en främmande ande. Den allvarsamma dialogen mellan David och Amanda känns också väl överdramatiserad och forcerad. Nog hade resultatet blivit större om effekterna skruvats ner något.
Ambivalensen förblir dock intakt till romanens slut. Är det verkligen David som Amanda för en konversation med, eller hallucinerar hon? Har den förgiftning som Amanda och Nina drabbas av något med Carlas dolda intentioner att göra, eller kan det relateras till den fabrik som dumpar sitt avfall i naturen och har förgiftat miljön runt byn? En underliggande samhällsproblematik antyds bakom de skildrade händelseförloppen: miljöförstöringen på den eftersatta landsbygden, bristen på sjukvård som får byborna att i brist på annat vända sig mot gammal folktro. Utifrån dessa mer ”naturliga” förklaringsmodeller skulle den genomgripande skräckkänslan kunna läsas som en gestaltning av stadsbon Amandas projicering av sin egen exotifierande blick på landsbygden och dess problem. Men några klara tolkningsmatriser erbjuds inte läsaren, som lämnas i ett ångestridet, kluvet känslotillstånd.
