Recenserat
Synliggör den tjänandes osynlighet
Alia Trabucco Zerán
Rent hus
(Limpia, 2022)
Översättning: Hanna Nordenhök
Wahlström & Widstrand, 2023
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
Alia Trabucco Zeráns roman Rent hus får mig att minnas den svenska pigdebatten på 1990-talet om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Åsikter stöttes och blöttes. Först 2007 kunde alliansregeringen införa det så kallade RUT-avdraget. Efter det har den svenska pigan normaliserats, integrerats och slutat diskuteras. Hon, för i nio fall av tio är det en hon, verkar i det fördolda, finns men syns inte; inte sällan utan rättigheter och trygghet, maktlös och i händerna på den som köper tjänsterna. Förvisso namngiven – Rut – men oftast namnlös och refererad till som ”polskan” eller dylikt. Eller som huvudpersonen Estela García i Rent hus: nana.
Estela kommer från södra Chiles landsbygd till huvudstaden Santiago och söker tjänst som hembiträde hos ett par i övre trettioårsåldern. De ska få sitt första barn och behöver få det från pigdebatten bekanta ”vardagspusslet” att gå ihop. Han är läkare, hon arbetar inom trävaruindustrin. På anställningsintervjun synar frun i huset Estela uppifrån och ner: ”… mitt hår, mina kläder, mina ännu helvita gymnastikskor … Han däremot tittade inte ens på mig. Han skrev något i sin telefon och pekade, utan att lyfta blicken, på dörren som ledde in i köket”. Där ska Estela tillbringa många timmar och där, bakom en lönngång i väggen, vars dörr skjuts åt sidan för att inte ta onödig plats och slå i sängen, ska hon sova i det ”bakre” rummet, stort som en smatt.
Hon får jobbet. Men romanen rullar igång redan före anställningsintervjun. I det inledande kapitlet anas vad vi har framför oss. På sidan två får vi veta att flickan dör, och att Estela sitter inlåst och avskärmad i vad hon själv tror är ett förhör, oklart om vad.
Det romanen ställer i utsikt känns lovande. Vi ska få höra Estelas historia, hennes bikt och vittnesmål; Estela ska föra ordet och bli synliggjord, en människa som andra människor.
Men det som känns lovande infrias inte. För trots romanformen kommer vi varken Estela, herrn eller frun eller deras dotter Julia in på livet. Romanen blir istället en rapport. Men inte som en gång Maja Ekelöfs rapport från en skurhink, där det tack vare det personliga tilltalet gick att känna vattnet på de svabbade golven och Maja själv in på bara skinnet. Utöver bristen på nycklar till persongalleriets inre liv saknar Rent hus ett fördjupat klassperspektiv.
Herrskapet blir staffagefigurer. Estelas språk lyfter inte från reportage till roman, når inte ned. Historien kunde ha varierats genom att rikta in sig lite mer på dottern Julia och Carlos på macken, och även på Estelas relation till den herrelösa och skabbiga hunden Yany. De spektakulära utvikningarna som fyras av mot slutet blir mest desperata grepp i elfte timmen. Det är synd. För det är en bra historia. Författaren skulle ha lyssnat och litat mer på Estelas röst och hennes berättelse.
Men en sak bär jag med mig efter läsningen: den synliggjorda osynligheten. Hur hembiträden och alla de som utför hushållsnära tjänster är skuggor vare sig de, som Estela, bor och lever med dem de tjänar eller förflyttar sig mellan adresser där de städar och ställer i ordning. Avhumaniseringen ligger i vår blick, vare sig vi köper tjänsterna och försvarar systemet eller väljer att inte se det vi ser. Det lyfter Alia Trabucco Zerán fram med all önskvärd tydlighet. På spanska heter romanen Limpia, som betyder ren, men också ärlig och renhårig. Rent hus är trots invändningarna en renhårig roman – om än det inte känns in på bara skinnet – och Hanna Nordenhöks översättning håller tonen från första till sista sidan.
