Recenserat
Synskt sökande efter försvunna kvinnor
Dolores Reyes
Hon som äter jord
(Cometierra, 2019)
Översättning: Siri Hultén
Palabra förlag, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2021.
”De döda är inte där de levande är.” Öppningsrepliken i Dolores Reyes debutroman Hon som äter jord får en att tänka att motsatsen nog är att vänta. Begravningen av mamman till romanens namnlösa lilla flicka som fått smeknamnet Cometierra (på svenska: ”Ät jord!”) och hennes något äldre bror Walter stundar. Det är mannen, barnens pappa som slagit ihjäl henne. Ett patriarkalt anslag Dolores Reyes varierar och bygger på efterhand.
Som liten stoppade Cometierra, som små barn ofta gör, det mesta i munnen för att utforska världen. Nu vid jordfästningen räddar hon undan litet jord från graven där mamman sänks ned inlindad i ett tyg som liknar en trasa, en skarp bild av var vi befinner oss: på samhällets ekonomiska och sociala botten. Platsen är ett slumområde i en icke namngiven stad som vi kan gissa är Buenos Aires – varifrån Dolores Reyes kommer och där hon fortfarande bor och verkar som grundskolelärare, feminist och aktivist.
”Det finns så lite jag kan göra, bara äta den här främmande jorden så att den inte längre ska vara min fiende”, tänker Cometierra vid begravningen. En inställning med vådliga konsekvenser ska det visa sig. Att äta jord hjälper nämligen inte bara Cometierra att bevara minnet av sin döda mor, utan kan, uppenbaras det, också sätta henne i kontakt med försvunna personer, levande som döda. Ryktet om hennes klärvoajans sprids snabbt. Folk som hon varken känner eller ens känner igen dyker upp vid syskonens hus. Med sig har de flaskor och behållare med jord som de försvunna rört vid. Som synsk sibylla får Cometierra ta emot sedelbuntar från besökarna, för att äta av jorden i förhoppning om att få veta att deras nära och kära lever, och var de finns. När hennes unga och söta skolfröken Ana försvinner tar handlingen en ny vändning. Efter att polisen förgäves finkammat skjulen längs ån och den täta vassen leder Cometierra dem rätt. Träffsäker som en dna-spårning ser hon för sitt inre sin fröken naken, lemlästad och fastbunden vid en stolpe framför en lagerlokal. Mycket riktigt hittar polisen henne där. Det dröjer sedan inte länge innan ”snuten” Ezequiel dyker upp vid grinden framför syskonens hus.
Det är i berättelsen om mord på unga kvinnor som Dolores Reyes har sin historia. Hon har själv sagt att hon skrivit romanen för att sätta ljuset på alla försvinnanden som sker i Latinamerika, framför allt vad gäller de unga kvinnor som försvinner i storstädernas fattiga förorter. Ett tema som känns igen från andra latinamerikanska romaner, till exempel Roberto Bolaños 2666. Problemet är att Reyes inte förmår hålla sig till romantemat fullt ut. Vi får knappt veta något om kvinnorna Cometierra hittar – mer än att de är försvunna och återfinns endera döda som Ana, eller levande som María, kidnappad, fängslad och misshandlad av en äldre man.
Vi får faktiskt inte heller veta så mycket om Cometierra själv, trots att hon är romanens röda tråd. Mer än att hon i ett plötsligt tidskliv går från småflicka till mogen kvinna med intresse för män. Först i smyg förälskad i Walters bästa kompis Hernán som hon stjäl sina första kyssar från, för att sedan raskt falla för polismannen Ezequiel och hur han luktar på hennes hår. Allt går väldigt fort och handlingen kränger, skeenden och miljöbeskrivningar blir omständliga och uppehåller sig vid ovidkommande detaljer … På bekostnad av rytm och nerv. Synd, för här finns både en historia värd att berätta, liksom embryot till berättelsen om det.
Trots invändningarna ingen skugga över översättaren Siri Hultén, svenskan flyter ledigt.
