Recenserat
Syskonsaga från Brasilien
Andréa del Fuego
Syskonen Malaquias
(Os Malaquias, 2010)
Översättning: Irene Anderberg
Natur & Kultur, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2014
Någon långsamt trevande romaninledning är det här knappast fråga om. På första sidan får vi stifta bekantskap med familjen Malaquias, som bor vid foten av ett berg på den brasilianska landsbygden. Redan på nästa sida förändras allt. Blixten slår ner i huset, föräldrarna dör men de tre syskonen Nico, Antonio och Julia överlever. Det hela utspelar sig under en obestämd period i det förflutna – något som förstärks av det tidlösa eller lätt ålderdomliga språket – och en feodal ordning råder i trakten. Familjetragedin resulterar därför i att syskonen sprids vind för våg; Antonio hamnar på barnhem, Nico sätts i arbete på kaffeplantagen och Julia får tjänst som hembiträde i en rikare familj.
Deras fortsatta öden skildras i korta kapitel med en sådan rasande fart att jag tidigt under läsningen undrar om detta verkligen kommer att hålla. Men brasilianskan Andréa del Fuego – som är född 1975 och belönades med José Saramago-priset för den här debutromanen – etablerar effektivt en trovärdig stämning och snart läser jag ivrigt vidare för att få veta vad som ska hända med dessa gestalter, som är så utsatta för omgivningens godtycke. I det avseendet har förstås romanens tema en samtida relevans – inte minst i Brasilien, där stora klasskillnader fortfarande råder.
Porträttet av plantageägaren Geraldo – som ”ägde även det som inte var hans” – är visserligen så entydigt negativt att det inte riktigt engagerar. Det är inte nödvändigtvis orealistiskt, men litterärt sett blir det ändå lite träigt. Romanens magiska inslag – som främst består av att Geraldos mors vålnad dröjer sig kvar i olika skepnader – är förmodligen tänkta att ge relief åt händelseförloppet. Men jag misstänker att romanen hade klarat sig alldeles utmärkt utan dessa övernaturliga element; verkligheten som författaren målar upp är tillräckligt mångdimensionell på egen hand.
Trumfkortet i persongalleriet är Julia, vars ekonomiska utsatthet gör att hon ständigt är i rörelse; i en fin bild beskrivs hennes oroliga främlingskap genom att ”ansiktet sjönk aldrig riktigt ner i huvudkudden”. Hon slungas hela tiden mellan olika människor och platser – ett tag arbetar hon vid spärrhjulet på en toalett – och medan bröderna återförenas går hon nätt och jämnt miste om det ögonblick då hon skulle kunnat återvända till familjens värme. Ett starkt porträtt som bådar gott för Andréa de Fuegos fortsatta romankonst.
