Recenserat
Tät motståndsprosa
María Negroni
Bebådelsen
(La Anunciacion, 2008)
Övers. Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
”Varje dag en ny katastrof, någon anhölls, någon försvann, någon tog livet av sig – som den juridikstuderande kamraten som kastade sig från en balkong från domstolshuset, och det var inget mer med det, allt täcktes av damm.”
En namnlös kvinna, jaget/berättaren, bor i Rom (”Roma” på spanska är ett anagram för ”Amor”, kärlek) och tänker tillbaka på vad som hände i 1970-talets våldsamma Argentina. Militärdiktaturen skapade en splittrad motståndsrörelse och revolutionärer gick omkring med cyanidkapslar i byxfickorna, så att de kunde ta livet av sig hellre än att torteras till döds av regimen.
Jaget sörjer sin älskade Humboldt, en aktivist som blev mördad. Eller blev han det? Bebådelsen ifrågasätter all verklighet: ”Det viktiga har ingen handling”. Ibland tror jaget att hon uppfunnit Humboldt för att få sakna honom, tala med honom genom tidsrymderna. De har dialoger, som jaget kallar scener, och varje scen avslutas med ett stycke musik: ”Musiken som hör till den här scenen är Dance gothique pour la tranquillité de mon âme av Erik Satie.”
Förutom jaget och Humboldt finns samtalspartnern Athanasius Kircher (en munk som levde på sextonhundratalet), väninnan Emma Zunz (huvudperson i en novell med samma namn av Jorge Luís Borges), den chilenske poeten Vicente Huidobro och mer abstrakta röster som tillhör ”det Okända”, ”ordet hus”, ”Ingen”, ”Ledaren”, ”Själen”, ”Sjöjungfrun”, ”Kejsaren Très Noir” med flera.
Emma Zunz målar tavlor som alla skildrar bebådelsen. Jaget frågar munken om han kan berätta om motivet: ”Bebådelsen innehåller tre gåtor, sade han. Ängelns uppenbarelse, hälsning och budskap. Till varje mysterium hör en nyans av blå: lapis lazuli i pulver, kopparkarbonat, djupt marinblå.” Emma själv är förbannad på nyttoaspekten av konst, på funktionella idéer om konsten som ”förespråkare av allmänhetens bästa” (jmfr politiker) får för sig; ”de som fortfarande inte insett att måla är att tänka”.
En bild kom för mig när jag läste den här romanen: Författaren (Negroni) hugger frenetiskt i sitt textblock (Bebådelsen) med en isyxa. Hela berättelsekraften blir till en fragmentarisk, hetsig, polyfonisk, poetisk, essäistisk och kaosartad prosa. En roman i uppror, en roman om trauman, en roman helt utan kronologisk handling eller intrig. Även om den utgår från realhistoriska förhållanden arbetar Negroni med vilda resonemang kring vad maktpositioner, våld, utopi (”Vad är utopin om inte en intensitet av jaget?”) och längtan är, hon gör intertextuella montage och prosan är mångstämmig och på sina håll brutal. Ett tema som Negroni oavbrutet arbetar med är negationen: ”En dikt är något som inte är”, ”Det enda verkliga språket är det som vi talar när vi inte talar”, ”Något växer samtidigt som det avlägsnar sig”, ”… en historielös öken där inget representerar inget.” Ett avskalande, som i ”huggbilden”, men också en slags sorg över vad som aldrig blev, aldrig växte.
I Ulf Erikssons fina efterord till Bebådelsen står det att María Negroni skisserar en förnyande motståndsprosa och att romanen består av en intensiv självrannsakan: ”en trovärdig sorgesång över en generation som tog fel i mycket men måste tillgodoräknas att den ville ha ett samhälle där längtan skulle ha ett egenvärde. Det är som att hon har skrivit en vittnesskildring som tar avstånd från vittneslitteraturens konventioner. Personligen anser jag att Bebådelsen är en mycket komplex, tät och modig roman, ganska svårläst och kylig mitt i intensiteten. Vissa avsnitt är dock genialiska och jag tycker om att sorgen är så hårt knuten till aggressivitet, både formmässigt och narrativt. En vacker mening: ”Det är som om någon öppnat ett sår och sedan stängt in en svala där.”
Argentinskan María Negroni, född 1951, är litteraturvetare med doktorsexamen i latinamerikansk litteratur. Hon är känd för sina översättningar och uppskattad för sin poesi. Hon bor i New York och har fått flera litterära priser, bland andra Octavio Paz-priset. Bebådelsen är hennes andra roman, den första har ännu inte kommit ut på svenska. En eloge till Annakarin Thorburn som så briljant översatt Negronis snåriga prosa.
