Recenserat
Templet som var för vackert
Yukio Mishima
Den gyllene paviljongens tempel
(Kinkakuji, 1956)
Övers. Torsten Blomkvist
Bokförlaget Lind & Co, 2010
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010
Kinkakuji, den Gyllene Paviljongen i Kyoto, är troligen ett av de mest kända arkitektoniska verken från den japanska medeltiden. Det är en smäcker konstruktion i tre plan vars två översta våningar, med deras karakteristiskt utsvängda tak, är helt täckta av bladguld. Byggnaden är effektfullt placerad vid ena stranden av en stor damm och bilder av dess spegelbild i det stilla vattnet återfinns i mången turistbroschyr.
Idag är det dock inte originalet från slutet av 1300-talet vi ser, utan en sentida rekonstruktion. Till skillnad från så många andra tempel i Kyoto som förstörts i de otaliga krig som härjat staden, förstördes denna byggnad så sent som 1950 i ett pyromandåd utfört av en psykiskt instabil novis från det omslutande templet. Händelserna kring detta dåd väckte stort uppseende och har skildrats i två romaner av vilka Den gyllene paviljongens tempel av Yukio Mishima är den mest omtalade. Utan tvekan är denna roman ett av författarens främsta verk.
Det är knappast förvånande att Mishima fascinerades av detta brott, då det är lätt att finna paralleller mellan hans egna fascistoida böjelser och den asocialt störda huvudpersonens tankar i romanen. Även om man inte gör en biografisk läsning måste man notera med vilken övertygelse författaren för huvudpersonens talan. Då romanen är skriven i jagform får vi hela tiden följa dennes snedvridna perspektiv. Han är ingen passiv betraktare utan själva navet i berättelsen och med en obehagligt påträngande logik drar han oss allt längre in i sina förvirrade tankar.
I stort är romanen ganska konventionellt uppbyggd, som en skildring av huvudpersonens liv fram till brottet, men inte sammanhängande utan med en rad scener sammanlänkade av en slags inre monolog i vilken huvudpersonens på en gång analytiska och förvirrade intellekt för sin talan. Sedan barndomen lider han av svår stamning, ett handikapp som i kombination med hans fulhet isolerat honom från samhället. Det hat han hyser mot människorna omkring honom kombineras med en besatthet av den perfekta skönheten hos den gyllene paviljongen, vilket i sin tur åter blockerar hans försök att komma i kontakt med livet.
Berättarens utanförskap leder till att de övriga karaktärerna i romanen förblir otydliga i konturerna: den sjuklige och godhjärtade fadern som dör tidigt i berättelsen, den hatade fula modern som drömmer om att sonen ska nå framgång och priorn på templet vars dubbelmoral han föraktar men som han ändå med allt mer desperata provokationer försöker få kontakt med. Inte heller Tsurukawa, en av noviserna på templet och den ende som huvudpersonen känner riktig vänskap för, blir mer än en bifigur. Endast den obehaglige cynikern Kashiwagi, som han lär känna under sin tid vid universitetet, träder helt och fullt in i texten och tar ibland över handlingen helt.
Kashiwagis kompromisslösa förakt för människorna leder dock inte entydigt in huvudpersonen på den destruktiva väg han till slut väljer. Tvärtom visar han stor distans till Kashiwagis utläggningar. Det är också utmärkande för romanen som helhet att den inte ger något enkelt svar på varför en människa begår ett brott av detta slag. Det finns många partier med en ljus, befriande ton och många öppningar till alternativa spår, vilka huvudpersonen dock väljer bort. I en scen visar även Kashiwagi en annan sida av sig själv när han kommer till templet om natten för att spela flöjt i månskenet.
Med sitt mångbottnade innehåll och sin stora aktualitet i en värld där meningslös terror och destruktivitet är mer närvarande än någonsin är denna roman självklart värd att läsas. Men det är ändå med stor tvekan jag rekommenderar den svenska översättning från 1962 som nu finns i nyutgåva. Den är inte gjord direkt från japanskan, utan via en amerikansk utgåva. Även om översättaren har ett gott handlag med det svenska språket har många formuleringar från engelskan smugit sig in i texten. Dessutom finns ett stort antal brister i själva översättningen, alltifrån direkta fel till olämpliga ordval, som bryter sönder Mishimas säkra formuleringskonst. Störande är också sättet att utveckla och förklara delar av texten där originalet bara ger antydningar. Det kan vara så att många av bristerna kommer från den engelska versionen, men även den som översätter via ett tredje språk bör ta hjälp och råd från någon som kan läsa originaltexten. Slarv av detta slag borde höra till det förgångna. Mishimas text överlever också denna malträtering, men nog kunde förlaget ha kostat på en mer kompetent utförd nyöversättning.
