arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Tillvaron snurrar som en blindbockslek


Tillvaron snurrar som en blindbockslek


Maria Augusta de Melo Nascimento
Träffad av gruset som följde med stenarna
(Tempo de Gongon, 2010)
Översättning: Irene Anderberg
Bokförlaget Tranan, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 3/2019

 

Omslag Träffad av gruset som följde med stenarna

Detta är Maria Augusta de Melo Nascimentos debut, men det är hennes andra bok på svenska. Kallt vatten kom 2017 och skildrar en psykiskt sjuk invandrarkvinnas tillvaro i Sverige under senare delen av 1900-talet. Jag vet inte om det är författarinnan själv som det berättas om men Maria Augusta, född på Kap Verde-öarna, kom till Sverige 1973 efter att ha bott i Portugal, Frankrike och Holland. Numera bor hon i Älta utanför Stockholm.

Är inte Kallt vatten en självbiografisk skildring i romanform, så kallad autofiktion, så är i alla fall Träffad av gruset som följde med stenarna det. Boken berättar om en flickas uppväxt på en av Kap Verdes öar och hon heter Maria Augusta, men kallas Gugú. Hon skiljs tidigt från sin mor och växer upp hos sina farföräldrar. Någon far finns inte, men Gugú vet vem det är; själv kallas hon oäkting, efter ett av moder Gualdinas romantiska felsteg. Det är en tämligen rak kronologisk berättelse från Gugús födsel till det att hon och hennes man lyckas ta sig in i Frankrike. Gugú är då 18 år.

Men det är sannerligen ingen enkel skildring av hennes uppväxt. Gugú berättar själv och vi följer henne genom otaliga bostäder, både på Kap Verde och i Portugal. Hon erkänner att hon ”började få svårt att hålla reda på alla hus” hon bott i, i den blindbockslek hon sjunger om på en av sidorna. Att Gugú är en flicka har givetvis också betydelse. Vi får veta att kvinnans plats är att ”leta ved, mala majs, laga fisksoppa och föda starka och modiga barn”, och att ”flickor duger bara till att kyssas och klä på dockor.”

Det är en episodisk berättelse, fragmentarisk i sin kronologi; ofta är kapitlen centrerade kring en av alla karaktärer som flimrar förbi i Gugús barndom. Det kan vara märkliga individer på Kap Verde, som Rävhonan eller galna Fana, klasskamrater, pojkvänner och en oändlig rad av fastrar och farbröder som tar del i hennes uppfostran. Flera av figurerna blir inte annat än just figurer och ibland får de inte ens något namn. En ”hon” får ett helt kapitel och läsaren vet inte ens vem det är. Som språklärare skulle man ibland ha krävt mer textbindning, så kallade sambandssignaler. Men jag utgår ifrån att greppet är avsiktligt.

Gugús främsta kamrat under hela barndomen är hennes ”bästa väninna, Fantasi”, vilket också avspeglar sig i det bildrika språket, något den metaforiska svenska titeln pekar på. Maria Augusta de Melo Nascimento skriver på portugisiska och Irene Anderberg har översatt, men jag undrar om författarinnan inte har haft del i översättningen. Oavsett vilket så är språket vackert och ofta överraskande, världen omkring Gugú besjälas och hon talar i sin ensamhet till havet och jorden och upptäcker att det finns ”ord som uppförde sig olika på olika ställen.”

Det är det lyriska språket som är bokens främsta kvalitet, eller som i alla fall gav denna recensent mest njutning. Visst, Gugús öde och framförallt relation till farfadern är gripande, men jämte henne blir inte ens farföräldrarna annat än stafflifigurer till Gugús porträtt. Avsiktligt det med, utgår jag ifrån, varför jag har läst romanen lika mycket som ett prosapoem som en roman om en flickas uppväxt på Kap Verde och i Portugal.

 

LEIF LORENTZON