Recenserat
Tonårsflickornas Entebbe
Doreen Baingana
Tropiska fiskar
(Tropical Fish, 2005)
Översättning: Boel Unnerstad
Bokförlaget Tranan, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2013
I Tropiska fiskar inträffar inget spektakulärt, gör sig inga traumatiska incidenter från barndomen påminda av den kaliber vi vant oss vid från litteraturens mainstreamutbud. Ugandiska författaren Doreen Baingana håller greppet om läsaren ändå. Hon gör det på egna meriter och utan att man som läsare behöver känna igen sig; i sin debut och första bok på svenska utspelar sig sju av samlingens åtta noveller i Entebbe. Det brittiska kolonialstyrets huvudsäte i Uganda, en mindre stad vid Victoriasjön – med historisk flygplats där israelisk militär fritog en gisslan 1976 – på tre mils avstånd från dagens huvudstad Kampala.
Det är tidigt åttiotal i Tropiska fiskar. Diktatorn Idi Amins åttaåriga vansinnesstyre är förbi med summariska avrättningar och nyckfulla beslut – som att ge den inte ringa befolkningen av asiater 72 timmar på sig att lämna landet.
Huvudpersonerna i Doreen Bainganas berättelser är tre tonåriga döttrar på tröskeln till vuxenlivet: Rosa, Patti och Christine som är yngst och den som får mest ljus på sig i flest berättelser. Familjen är medelklass. Maama är statstjänsteman och hemmavid medan Taata som chefsrevisor på Standard Bank reser kors och tvärs mellan världens finansiella centra.
Taata periodsuper, tappar efter hand fotfästet och rapporteras i en tevesändning ha blivit pensionär ”för allmänhetens bästa”. Skam och deklassering. Spriten tar honom, liksom aids tar dottern Rosa. Här görs ingen åtskillnad för klass eller ställning förstår vi dels av Taatas öde, dels mellan raderna i ”Ett tackbrev” där Rosa skriver till sin i aids döende pojkvän. ”Varför skulle vi inte dö vid tjugotre års ålder?” frågar hon så sturskt man bara förmår vid den åldern. Medan Rosas genväg till vuxenblivandet har varit att ge sig hän åt sex väljer den året yngre systern Patti att bli pånyttfödd kristen för ”att vara del av någonting”. Rosa finns ännu med under Christines uppväxt och efter Taatas frånfälle bildar syskontriumviratet och Maama ett matriarkat.
Berättelserna genomsyras av ett kvinnligt perspektiv i allmänhet, och Christines hållning och tankehorisont i synnerhet. I den inledande novellen ”Gröna stenar” (som först publicerades i Karavan nr 2-3/2010) smyger sig Christine som liten in i föräldrarnas sovrum där hon inte får vara. I halvmörkret bakom tjocka gardiner öppnar hon byrålådan med Maamas regnbågssnäckor och pärlhalsband, ”bekräftelsen på att skönhet var magiskt verklig”. En skönhet och magi som förvandlats till minne i en novell längre fram när hon ser kusinbarnen leka med det som nu blivit glanslöst krams.
I ”Första kyssen” blir Christine just kysst för första gången – hon är fjorton – men löftet om fler kyssar följande dag sviks när den flera år äldre och den vid första kyssen berusade Nicholas uteblir. Fast väl på mötesplatsen, Christines nu förfallna skola, blir hon istället påmind om vad som varit och upplever en längtan till något annat, obestämt. Rasande river hon med rötterna upp de tre blommande växterna vid skolans entré. I titelnovellen ”Tropiska fiskar” njuter hon ”bekvämlighetssex” med en vit entreprenör i akvariefiskar. Mr Peter, som han tycker om att kalla sig, saknar både Christines upplevelselusta och nyfikenhet och blir just därför en upplevelse för henne.
Så lär vi efter hand känna den obändiga, lustfyllda och livssmittande Christine och det liv hon inte kompromissar om. Vad driver henne? Att komma hem. Till ett vuxenliv med fotfäste. Till ett land en gång styrt av andra, men nu ... I slutnovellen ”Frågorna hemma” återvänder hon efter åtta år i USA. Framtidstron finns igen, och hon har fått ett stipendium som assistent till chefen för Ugandas kommission för de mänskliga rättigheterna. Men det blir förstås inte alls som Christine tänkt sig, och hon tar så ytterligare ett steg framåt i livet.
Doreen Baingana är hemmastadd i hemlösheten och skildrar den sensuellt; hittar både precisa känslolägen och skarpa alldagliga bilder för den odefinierbara och starka känslan mitt emellan melankoli och lycka.
Som motto för novellsamlingen har Doreen Baingana valt ett ordspråk, ”De som reser ser”. Med Tropiska fiskar i fickan behöver man geografiskt inte resa långt för att se nytt.
