Recenserat
Tröttsamt dråpligt om familj i upplösning
Faïza Guène
En riktig man gråter inte
(Un homme, ça ne pleure pas, 2014)
Översättning: Lotta Riad
Norstedts, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2015
Faïza Guène, född 1985, fick blott 21 år gammal ett stort genomslag med romanen Kiffe kiffe imorgon (på svenska 2006). Hennes nya bok En riktig man gråter inte kretsar kring liknande motiv: marginalisering, rasism och utanförskap.
Berättaren är en ung man med algerisk bakgrund som lever med sina föräldrar och två systrar i Nice. Systrarna är varandras motsatser: medan Mina gifter sig med en av de konservativa föräldrarna godkänd man och i rask följd får tre barn, rymmer den andra systern, Dounia, hemifrån för att bli advokat och sedermera författare till en självbiografisk bok som orsakar modern mycket sorg. Berättaren, tillika yngsta sonen, Mourad, befinner sig i mitten och försöker medla mellan systrar och föräldrar samtidigt som han försöker navigera i sitt nya liv som lärare i Paris. Men när fadern drabbas av en stroke ställs syskonens förhållande till varandra och till sina föräldrar på sin spets, och Mourad måste leta rätt på den sedan länge försvunna Dounia och försöka övertala henne att komma till faderns sjukbädd.
Tempot är högt, språket rappt och tonen präglad av slapstickhumor. Stundtals är det småroligt, men texter som alltför uppenbart anstränger sig för att vara dråpligt och kvicka känns ofta lätt andfådda. Så även denna. Men något som både skaver och tröttar ut än mer är att det mesta av humorn bygger på trötta stereotyper.
Där finns den tjocka, hetlevrade, traditionstyngda modern, den lika traditionstyngda fadern som yttrar titelns "En riktig man gråter inte" samt som nämnts det sedvanliga motsatsparet till systrar. Den "självständiga" systern, Dounia, visar sig vara olycklig, bulimisk och steril, vilket visserligen komplicerar stereotypen om att den kvinna som anammar det västerländska majoritetssamhällets ideal är den mest "frigjorda". Men istället reproduceras stereotypen om den ofruktsamma, i grunden olyckliga karriärkvinnan. Mourad tycks å sin sida helt sakna personlighet. Med tanke på romanens klichéartade beskrivning av "den muslimska familjen" väntar jag mig halvt att han ska komma ut som homosexuell och på så sätt iscensätta den ultimata konflikten med de konservativa föräldrarna ... Handlingen följer också den en väletablerad formel där så gott som alla konflikter får sin upplösning när barnen, inklusive den förrymda dottern, samlas vid faderns dödsbädd.
Det är inte svårt att förstå varför skildringar som denna ofta skördar stora framgångar i det vita majoritetssamhället. De bekräftar på många sätt rådande fördomar samtidigt som de målar upp en "färgstark" bild av det "exotiska" som inte ter sig hotfull.
Guène låter dock inte bilden stelna fullständigt. I skildringen av ett möte mellan Mourad och Dounias inflytelserika, vita pojkvän utdelar hon en känga mot den rasistiska assimileringspolitik som blivit alltmer röststark i hela Europa, inte minst i Frankrike, och som vill inskränka kvinnors rätt att bära slöja under förespeglingen att det handlar om att "befria" dem. Denna oväntade motståndsdiskurs planteras talande nog i Mourad av Mina, en enligt den ovan beskrivna neo-koloniala tankefiguren "förtryckt muslimsk kvinna". Hon berättar för sin bror att hon aldrig skulle låta sina barn läsa de klassiska Babar-böckerna eftersom berättelsen om den lilla elefanten som civiliseras av en vit dam inte är något annat än kolonial dynga. Detta inslag skapar ett avbrott i den reproduktion av förenklade bilder som romanen tidigare har skapat.
Jag tänker på Elisabeth Hjorts nyligen framlagda avhandling etik, Förtvivlade läsningar: Litteratur som motstånd och läsning som etik. Där skriver hon att litteraturen själv ofta inte förmår ta sig förbi essentialistiska stereotyper men att läsaren kan finna motstånd mot rådande maktdiskurser genom en "etisk" läsning som tar vara på sprickor i texten istället för att enbart läsa den medhårs. Som exempel på en läsning som sker mothårs nämner Hjort vägran att skratta åt humoristiska passager som bygger på bekräftande av stereotyper. Detta är något jag tar med mig i läsningen av Guènes på många sätt otillfredsställande bok. Om vi vägrar att skratta med berättaren åt hans tjocka, dramatiska mor som på många sätt förkroppsligar stereotypen av "den muslimska mamman", och om vi liksom Mina vägrar se Den Gamla Damen i Babar som en välgörare kanske En riktig man gråter inte kan ta oss som läsare till en plats som ligger åtminstone lite längre bort från status quo än den först ger sken av.
