Recenserat
Unga människor som inte har det så kul
Aravind Jayan
Tonårspar har kul på allmän plats
(Teen Couple Have Fun Outdoors, 2022)
Översättning: Ylva Mörk
Natur & Kultur, 2022
Texten har publicerats i Karavan 1/2023
Det är något som känns fel.
Den skruvade och pratsamma titeln är fel eftersom de unga som agerar inte alls är tonåringar utan över 20. Kul har de inte heller. Först, ja, men inte sen. Bitterljuv säger någon skribent att boken är. En konstig karaktäristik. Det finns väldigt lite ljuvt här. Men bittert, javisst. ”Bitterheten” skulle vara en mer passande titel på boken än den valda putslustiga. Den bittra gula gallan stiger i halsen på alla de inblandade och snart tar den över deras hela liv.
Bakgrunden till eländet är att det unga paret Sreenath och Anita en dag rycks med av sina känslor och har lite för kul i en park dit de antagligen sökt sig för att slippa föräldrarnas vakande ögon. Dessvärre, och inte helt oförutsägbart, så sitter någon bakom en buske och filmar med en mobilkamera. Och sedan lägger denna någon upp den, förutom några korta sekvenser, långtråkiga filmen på nätet. Och sedan delas den och delas den och ryktet om den sprider sig som en löpeld.
Nej, det gör det inte alls. Inget alls händer till att börja med, sen råkar ”rätt” personer få tag i stoffet och sprider det genom ”rätt” kanaler och sen är skandalen ett faktum.
Från att ingen brytt sig börjar alla bry sig. Det är så det fungerar, i Indien och i Sverige.
För sex är en sak – men en sexskandal något helt annat, som det heter i boken. Och skvallret är en oundgänglig stapelvara i den medelklassiga gated community i Trivandrum i Kerala där Sreenath och hans bror och föräldrar lever.
Sreenath och Anita uppträder till en början nonchigt. Sånt här är ingen stor grej nuförtiden, upprepar de och deras kompisar nästan maniskt. Snart inser de att grejen ändå är stor nog, eftersom de har noll kontroll över utvecklingen. Och att fullständigt allt som har med videon att göra löper amok. Då reagerar de med omväxlande hån och aggressivitet mot alla som vill att de ska göra eller inte göra något: be alla om förlåtelse, aldrig ses mera, alternativt gifta sig, när nu moralen och det goda ryktet ändå är sabbade.
Sreenaths lillebror, som är bokens berättare, är den som iakttar allt och lägger märke till allt. Lillebror ser dig, det kan alla i familjen vara säkra på, men de blir inte gladare för det. Inte heller för hans försök till medling mellan gamla och unga, som avvisas av alla parter, brutalast av Sreenath. Medling är inte vår tids lösen.
Fast han är ett kvickhuvud, vilket gör boken underhållande. ”Baserat på hans uppträdande just nu bedömde jag chansen att han skulle hänga sig i sin id-kortssnodd till mellan femtio och sextio procent”, heter det om Anitas passivt aggressiva pappa.
Boken är hypermodern, med de allestädes närvarande medierna, sociala och asociala, med sina musik- och filmreferenser. Jag förstår att många recensenter gillar den. Men hypermoderniteten gör att boken snart, kanske redan nu, känns lätt föråldrad.
Visst, detta är 2020. Men mina tankar dras till 90-talet och dess litteratur. 1993 utkom Vikram Seths jätteroman En lämplig ung man med ganska precis samma problematiker som här – samlevnadsbekymmer, äktenskapsbekymmer, medelklass som fäster oändlig vikt vid rätt kast, rätt utbildning, rätt inkomst. Men hos Seth vidgas berättelsen till ett väldigt panorama över Indien på 1950-talet. Jag tänker också på Arundhati Roys De små tingens Gud från 1997, som utspelas i Kerala – denna mörkt lysande sten till roman som fortfarande lämnar ringar på vattnet inte bara i Indien.
Hos Jayan är det som att perspektivet hela tiden krymper, blir allt mer individualiserat och problemen därmed olösliga.
Men det finns något med slutet på Jayans roman som jag gillar. För här serveras ingen försoningsfilosofi, här uppstår ingen kartharsis. Familjerna stretar vidare, en aning mindre lyckliga än förr. Bröderna kommer alltid att följa varandras väg genom livet via sociala medier.
Vi anar att de alltid kommer att vara fiender på Facebook.
