arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Ut i okänd mark


Ut i okänd mark


Kōbō Abe
Kvinnan i sanden
(Suna no Onna, 1962)
Översättning: Irmelin Fritzell & Keiko Kockum
Norstedts förlag, 2015

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2015

Omslag Kvinnan i sanden

Den japanska författaren Kōbō Abes roman Kvinnan i sanden är en allegori. Men ändå inte; i en allegorisk berättelse kan skeenden och gestalter översättas i på förhand givna erfarenheter och kategorier. Modernismens allegorier gör något annat. De utgör en konstnärligt sluten helhet. Som läsare ställs vi inför samma tolkningskrav som inför Ezra Pounds imagistiska dikter – eller, för att ta ett svenskt exempel: Werner Aspenströms sjurading med den avslutande raden ”Den ni väntar passerar inte förstäderna”. I dessa dikter kräver bilden att översättas, även när den som i Aspenströms dikt tar form av ett episkt fragment.

Detta gäller även Kōbō Abes roman, en av den japanska litteraturens moderna klassiker, som nu ges ut på nytt i svensk översättning. Den yttre ramen är enkel. En lärare med passionerat intresse för sandinsekter ger sig ut i okänd mark, eller okänd sand, för att finna nya, tidigare okända arter. Han kommer till en by, där han erbjuds logi för natten. Men han fångas i en sandgrop. Byn hotas hela tiden av sand som blåser in från stranden. Tillsammans med en kvinna som redan lever i gropen skall mannen hålla rent, skyffla sand för att trygga byns fortsatta liv.

Han försöker fly, men vi vet från början att han inte kommer att lyckas; på tredje sidan nämns att han dödförklarats.

Från den snävare realismens synpunkt rymmer intrigen lika många hål som en schweizerost. Kōbō Abes roman handlar om något annat, det är givet. Men om vad?

Sisyfosmyten har anförts i romanens tolkningshistoria, liksom Beckett. Men både Beckett och den antika myten fokuserar på ändamålslösheten, där sandröjningen i Kōbō Abes har ett tydligt syfte. Men kanske kan det syftet ses som en slöja över meningslösheten, en illusion som täcker den farliga insikten? I så fall gestaltar romanen en kamp mot förnekelsen och undanträngningen.

Under läsningen poppar tolkningsförslagen upp, det ena efter det andra. Civilisationskritik? En gestaltning av tvånget som politisk upplevelse? Eller av ofriheten som existentiell kategori? Eller ett relationsdrama där den avgränsade spelplatsen förstärker bilden av relationens ömklighet?

För egen del är jag böjd att se ett samspel mellan två tolkningar: den existentiella och en psykologisk. Slutenheten i miljön påminner om expressionismens och absurdismens världsbild. Nagg och Nell lever i varsin soptunna i Becketts Slutspel; i en av hans sena pjäser begravs en kvinna i sanden. I expressionismen reducerades den yttre världen till några få symboler för universum.

När mannen i Kōbō Abes roman långsamt träder in i rollen som han givits av byborna, blir det en bild av människan utkastad i ett naket universum: inget mål, blott en existens utan innehåll och riktning.

För att hamna i den positionen har mannen förlorat de bestämningar hans liv tidigare hade, sociala såväl som psykologiska. Den processen kan beskrivas som ett personlighetens sönderfall, ett inre förlopp som understryks av brytningarna mellan olika språk i romanen.

Kōbō Abe briljerar i korta passager som gestaltar mannens minnesförlust, de allt större luckorna i hans medvetande. Men han kan också försjunka i extremt detaljerade redogörelser för sanden och de insekter som huvudpersonen hoppades finna. Och ibland förenar han hallucinationen och detaljfetischismen:

”På morgonen kunde man bokstavligen se temperaturen stiga, tills den nått hettans höjdpunkt: ögonglober och hjärnsubstans började koka, inälvorna brinna och lungorna fatta eld. Den fuktighet som sanden absorberat under natten steg på morgonen upp som ånga. När ljuset bröts mot sanden, flimrade den som våt asfalt. I själva verket var det ju bara 1/8 mm-korn, torrare än rostat mjöl.”

Mot den starka upplevelsen står detaljrikedomen som ett desperat försök att hålla fast vid tillvaron som den tedde sig innan allt rämnade.

Kvinnan i sanden är en djupt fascinerande roman, inte minst genom de språkliga och tolkningsmässiga nivåernas intrikata samspel. Men även på det bokstavliga planet rymmer berättelsen en suggestionskraft som griper läsaren.


MAGNUS ERIKSSON