Recenserat
Utgivning mot författarens vilja
Gabriel García Márquez
Vi ses i augusti
(En agosto nos vemos, 2024)
Översättning: Hanna Nordenhök
Wahlström & Widstrand, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
Under sina sista år skrev den colombianske författaren Gabriel García Márquez (1927–2014) några versioner av en kortroman med titeln Vi ses i augusti, samtidigt som han led av begynnande demens. Författarens egen dom var emellertid hård: ”Den här boken är värdelös. Den måste förstöras.” Efter hans död lades därför manuset undan i flera år, men när sönerna nästan ett decennium senare läste den på nytt, tyckte de att den var betydligt bättre än de mindes.
Nyheten om en stundande postum roman av García Márquez, redigerad av förläggaren Cristóbal Pera, spreds över världen. Som många säkert redan uppmärksammat finns den nu också på svenska, i smidig översättning från spanskan av Hanna Nordenhök. Hennes förord placerar dessutom verket i författarskapets kontext och kretsar respektfullt kring frågan om minnesförlustens betydelse.
Romanens sex kapitel binds samman av dess huvudperson, den medelålders kvinnan Ana Magdalena Bach. Hon är lyckligt gift och bor i en stad som aldrig namnges men som av vissa detaljer att döma är belägen vid den karibiska kusten i Colombia. Anas mors sista önskan var att bli begraven på en ö ute i Karibiska havet. Sedan dess reser Ana dit på dödsdagen i augusti varje år för att lägga blommor på graven. Besöket har något rituellt över sig: hon brukar ta in på samma hotell och köper alltid samma sorts blommor av samma florist. Dagen därpå återvänder hon till sin familj och vardagen. I det första kapitlet träffar hon dock en man som sitter ensam i hotellets restaurang, och på hennes initiativ går de till sängs med varandra. Under de kommande besöken på ön öppnar hon upp för ett nytt erotiskt äventyr varje år i vart och ett av bokens kapitel, där förvecklingar och oväntade vändningar inte saknas.
Detta kan låta som en typisk mustig skröna av den författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1982. Med sin strama realism skiljer sig dock Vi ses i augusti väsentligt från frodiga och myllrande romaner som Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid. Språket är rättframt och den magiska realismen lyser med sin frånvaro. Här finns förvisso en del karibiska klichéer – den mörkhyade flickan som sjunger sorgsna boleros, mannen i ljus linnekostym med ett glas konjak framför sig. Om det är någon författare jag förlåter sådant, är det just García Márquez. En och annan upprepning och inkonsekvens har smugit sig in, men på det hela taget är författarens kognitiva kamp mot minnesförlusten inte möjlig att avläsa. Romanen kan visserligen inte mäta sig med García Márquez främsta berättelser, men i de skickligt hanterade överraskningsmomenten kommer jag tidvis att tänka på vissa av hans magnifika noveller.
Ett centralt ämne är otrohetens olika skrymslen, såväl dess lockelser som våndor, och romanen skildrar utan moralism kärleken och erotiken hos åldrande kroppar, och därtill ur ett kvinnligt perspektiv. I det sista kapitlet visar sig de hemliga passionerna dessutom binda samman dottern och modern på ett sätt som få läsare kunde ana. Ön visar sig vara en fristad för sexualiteten, romantiken och fantasin. Vi ses i augusti förändrar varken litteraturhistorien eller bilden av Gabriel García Márquez prosakonst i stort. Ändå utgör romanen en charmig och värdig avslutning på ett av 1900-talets internationellt mest älskade författarskap.
