Recenserat
Vackert och drabbande om alltings förgänglighet
Kamo no Chōmei
Anteckningar från en eremitstuga
(Hōjōki)
Översättning: Lars Vargö
Bokförlaget Ymer, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 3/2025.
Det finns texter som överskrider tid och rum, som i sin enkelhet förmår tala till läsaren trots att de är skrivna i en helt annan värld än vår. Kamo no Chōmeis Hōjōki från början av 1200-talet är en sådan text. Skriven i en tid av politisk oro, naturkatastrofer och sociala omvälvningar, men också i en period där buddhistiskt tänkande om förgänglighet (mujō) genomsyrade kulturen, erbjuder den en meditativ betraktelse över livet, döden och meningen med människans strävan.
Chōmei, som växte upp i Kyoto i en familj knuten till Kamohelgedomen, berövades rätten att ärva sin fars ämbete efter en konflikt med helgedomens ledning. Efter en tid vid hovet som poet valde han till sist att dra sig undan från världen. Vid femtio års ålder blev han buddhistmunk och slog sig ner på berget Hino i en hydda som mätte tre gånger tre meter. Där skrev han sitt mest kända verk, Hōjōki, vars titel syftar på hyddan och dess något begränsade utrymme, men vars innehåll öppnar vida utsikter mot existensens djupare frågor.
Redan i öppningsraderna ställs läsaren inför textens centrala insikt: ”Flodens flöde fortsätter utan uppehåll, men det är aldrig samma vatten. Det skum som på sina ställen bildas och försvinner varar inte länge. På samma sätt är det med människors boplatser.” En tydlig allegori över alltings förgänglighet, men även en ingång som inte bara är poetisk utan också universell; vi förstår genast att detta är en meditation över människans plats i en värld som ständigt förändras.
Genom hela skildringen varvas personliga reflektioner med dokumentära berättelser om de katastrofer Chōmei själv bevittnat: branden som lade Kyoto i ruiner, stormen som jämnade stadsdelar med marken, hungersnöden som tog tiotusentals liv (”Spädbarn kunde ligga vid sina mödrars bröst ovetande om att mammorna avlidit”) och den stora jordbävningen år 1185 som krossade tempel och hem. Det är skakande läsning, men också märkligt tidlös. Vem som helst som levt genom moderna tiders naturkatastrofer, krig eller samhällskriser kan känna igen den känsla av maktlöshet som Chōmei beskriver.
Men Hōjōki är inte enbart en katalog över olyckor. Efter att ha redogjort för världens skörhet skiftar Chōmei fokus till sitt eget livsval: att leva i avskildhet, utan familj eller rikedomar, i en enkel hydda byggd av bambu och halm. Han beskriver med värme och detaljrikedom hur hyddan är inredd, hur han spelar sin luta för sig själv, hur han ser årstidernas växlingar utanför fönstret. I dessa partier blir texten något mer än en buddhistisk läroskrift; den är också ett stycke naturlyrik och en poetisk självbiografi.
Lars Vargös översättning återger väl den sakliga enkelhet och rytmiska balans som kännetecknar klassisk japansk prosa. Chōmei skriver inte med stora gester, utan med stilla eftertanke. Det gör texten desto mer drabbande. Även om vissa kulturella allusioner kräver förklaringar i fotnoter, är kärnan, upplevelsen av förgänglighet och den stillhet som finns i avskildhet, helt tillgänglig för en nutida läsare. Det eminenta efterordet (också av Vargö) i denna vackert utformade bok kontextualiserar och fördjupar texten ytterligare. I utgåvan följer dessutom originaltexten med.
Det intressanta är också hur ambivalent Chōmei förhåller sig till sitt eget val. Han vet att även hans lilla hydda och hans kärlek till ensamheten är uttryck för begär och därmed hinder på vägen till fullständig upplysning. ”Ändå har jag fäst mig vid denna stuga och den ensamma tystnaden.” I detta erkännande ligger verkets mänskliga dimension. Chōmei predikar inte, han blottlägger sitt eget liv, sina svagheter och sin längtan.
Som litterärt verk fungerar Hōjōki därför på flera nivåer. Det är en historisk källa som ger oss inblick i katastrofernas Kyoto under 1100-talet. Det är en filosofisk text som gestaltar buddhistiska idéer om förgänglighet. Och det är en poetisk självreflektion, fylld av naturbilder och existentiell stillhet. Den korta texten, kring 20 b0ksidor, kan läsas som essä, som memoar eller som dikt.
Att läsa Hōjōki i dag är att konfronteras med vår egen tid. När klimatförändringar, pandemier och politiska kriser formar vår vardag, känns Chōmeis insikt, att tryggheten är en illusion, att livet är skört, smärtsamt aktuell. Men lika viktigt är hans andra budskap: att man mitt i osäkerheten kan finna frid i det enkla, i naturen, i ensamheten. I sin återhållsamhet talar hans text till oss med desto större kraft. Det är inte bara en meditation över livet i en hydda; det är en meditation över livet självt.
